Nya foton

Har ni tänkt på att vissa hundar är stört omöjliga att få ett bra foto på? De sitter där som de snyggaste fotomodeller ända tills de ser kameran. Då ser de ut som sju svåra år med öronen i golvet och med konstiga miner.

Idag har jag lyckats (med hjälp av julskinka) få flera bra foton på min älskade gammelmora Doris! Jag har skrivit det förr men måste ändå säga: Det finns ingen som min Dorran! Hon är bara bäst <3

Måste också lägga ut ett par nya foton på Ronjas småttisar.

Och till sist ett på kramkillen Romeo!

valpar!

02.15 den 23 december föddes Ronjas första valp. En kille och två tjejer blev det. Tyvärr är ena tikvalpen svag men vi kämpar på. Ronja var så duktig och hon är en sån duktig och fin mamma!

Naturligtvis är bebisarna såååå söta! Alla är ruby, helt utan vita strån.

Här får ni några foton på de små:

Önskar er alla en god fortsättning på julen!

Julefrid

Tänk vad vissa saker eller händelser kan göra en varm i hjärtat och lysa upp vardagen! Sådana tillfällen måste man ta väl vara på och plocka fram ur minnet när livet känns motigt.

Idag blev jag varm inombords när det kom ett vackert "riktigt" julkort i postlådan med cavalierer på från en uppfödarkollega. Häromdagen bjöd svärmor oss på mysigt och gott julbord. Barnens förväntningar inför julen är en glädje. Eleverna sjunger julsånger i korridoren. Avslutningen idag var stämningsfull. Kanske finns det hopp om lite julstämning så småningom.

Julefrid - ett vackert ord med en vacker innebörd. Det måste vara med ett "tjockt" l + ett e efter jul för att det ska bli rätt :)

Julefrid är min önskan i jul. Att få känna mig avslappnad med frid i sinnet och att få känna uppriktig glädje. Materiella saker känns inte viktiga även om jag önskar mig ett par böcker.
Det finns så många som inte har det bra. Barn som saknar trygghet och de mest basala behoven. Barn som bara känner julen genom att föräldrarna är extra berusade och att de inte har lagad mat i skolan på loven. Utanför affärernas vackra och översållade fönster går hemlösa och fryser.

Min julklapp till mig själv ska bli att skaffa mig ett fadderbarn. Då har jag hjälpt till att göra skillnad för en medmänniska. Ett barn får trygghet, mat och skolgång.

Hur många av er hundälskare skaffar ett fadderbarn denna julen? Ska vi hjälpas åt att göra skillnad?

http://youtu.be/Z-TwE6tMkoE

Julkort

Milljas önskar alla vänner en härlig och fridfull jul!

Jag började sända julkort på fb men jisses vilken tid det tar så nu ger jag upp och önskar samtliga God Jul här istället!

Mänskliga faktorn

Alla kan göra fel. Ibland beror det på slarv, ibland på trötthet eller att vi är okoncentrerade av olika anledningar. Ofta är det helt ok - vi är ju faktiskt inte ofelbara, vi människor!

Ibland kan det dock bli konstiga eller t.o.m. allvarliga konsekvenser och då är det ju värre förstås.

Jag blev idag uppmärksammad på att SKK skrivit in fel datum på min Olles hjärtintyg. Det står 27/10-11 men rätt datum är 27/9-11. Obetydligt kan tyckas men det hade kunnat få onödiga och tråkiga konsekvenser då Olle parade en tik några dagar efter han fick sitt intyg. Nu behövde jag bara plocka fram intygen jag tog den dan (på flera av mina) och där står klart och tydligt 27/9 så det är bara att ringa SKK imorgon så får de rätta till sitt misstag. Men tänk om ingen sett detta? Då hade Olles 3 fina små döttrar troligtvis blivit felaktigt avelsspärrade och jag tror iaf inte att SKK bara bett om ursäkt och genast skickat nya stamtavlor gratis. Förhoppningsvis har jag fel men vis av erfarenhet från två andra gånger SKK skrivit in fel, då utställningsresultat, och det tog drygt ett år och flera telefonsamtal + mail innan det ändrades så är jag lite skeptisk till snabbheten. Jaja, alla kan göra fel och denna gången löste det sig i tid! Men ett gott råd (även till mig!) är att alltid kontrollera vad SKK skrivit in!

Här kommer en bild på Olles söta döttrar som finns hos Cavellis kennel!

Hundliv

Hjälp, jag ska på utställning på lördag men vet inte var jag gjort av alla saker........ Ni vet, alla måstesaker såsom utställningskoppel och sånt där. Var det verkligen så länge sedan jag använde det? Hmm, det blir till att leta! Det man inte har i huvudet får man ha i benen eller händerna.

Och så är det första advent på söndag - hjälp igen! Städning, gardiner och pynt. Nääe, det får vänta till efter utställningen! Prioritering är ju viktigt, eller hur :) Hoppas verkligen att mina barn inte får stora men efter en uppväxt där de är helt på det klara med orden förlöp, hängning, provparning och diverse andra ord som lärarna frågar vad de betyder, när vi är på utvecklingssamtal. Lärarna börjar iof att lära sig ganska bra hur valpningar och allmän hundskötsel går till - kan vara bra att lägga på minnet vid eventuella kristillfällen!         

Är vi hundtokar lite stolliga? Ja, min gubbe säger att det inte är något tvivel om det men att det är rätt mysigt trots allt. Ibland, tillägger han sedan..... :=) Men vet ni; jag avstår gärna ett prydligt hem utan tuggade lister och stolsben. Jag avstår utlandssemestrar - hade visserligen varit skönt men som ni andra uppfödare säkert märkt blir man inte rik utan snarare går alla pengar man mot förmodan skulle ha, tillbaka till hundarna på ena eller andra sättet. Dessutom: Det är inte alldeles lättvindigt att lämna ansvaret för 12 älsklingar till andra! Tänk er bara vilken huvudvärk personen skulle få bara av att läsa matlistan! Den ska ha det, den ska ha det och den tredje ska äta där o.s.v. Jag avstår dessutom gärna ett lättstädat hem utan hår, grus eller fästingar. Jag avstår utan problem sömn en hel vecka bara de nyfödda små valparna mår bra.

Skulle tro att många, många känner igen sig! Varför gör vi då detta när vi kunde ha ett rent lättstädat hem, tid till vila och spinning eller nåt, ha tid och pengar över till att resa och se världen?

Jo, naturligtvis är det KÄRLEKEN till dessa underbara små godhjärtade varelser och för uppfödare förhoppningsvis även en önskan om rasens bästa även i framtiden. Konstigare än så är det nog inte, men väldigt väldigt värdefullt! Vi må ha olika idéer om rasen vi föder upp och känslorna svallar många gånger. Det jag trots allt märkt i olika diskussioner är att det finns en önskan om att skydda sina älskade hundar eller t.o.m. värnar man om rasen även om åsikterna går isär många gånger om hur vi på bästa sätt ska göra det. 

Jag tror på att lyfta fram positiva sidor om vår ras allt mer utåt men inte gömma problemen. Jag tror också att det är viktigt att vi uppfödare pratar med varandra, men visst behöver vi ett hälsoforum?

Kärlek!

Ljus framtid?

Alla har vi olika bakgrund vilket påverkar hur vi tänker och vad vi tror på. Själv tror jag på forskning och kunskap. Glädjande nog så märks det att allt fler cavalieruppfödare i flera länder börjar intressera sig för att förstå orsaker och se samband bakom bl.a. SM. Lägger vi krut på detta kan vi visa världen att vi arbetar aktivt med cavalierhälsan och att sådana dumheter som att förbjuda rasen handlar om en uppblåst mediapåverkan. Hollands reaktion talar verkligen om vilken påverkan media faktiskt har på oss människor. Börjar en sak att lyftas fram uppmärksammas vårt medvetande om saken. Ett klassiskt exempel på detta är att man börjar se barnvagnar överallt när man får reda på att man väntar barn - tänker att många känner igen just detta! Samma fenomen har funnits om cavalierens sjukdomar ett tag pga att ett filmklipp om en hund med svåra SM-symtom spreds i media.

DET ÄR DAGS ATT UPPMÄRKSAMMA MEDIA ATT DE FLESTA CAVALIERER LEVER ETT LÅNGT LIV OCH DESSUTOM UTAN ATT MAN BEHÖVER BO HOS VETERINÄREN. VI BEHÖVER UPPMÄRKSAMMA MEDIA OM ATT VI UPPFÖDARE TAR RASENS HÄLSOPROBLEM PÅ STÖRSTA ALLVAR OCH ATT VI ARBETAR AKTIVT MED ATT TA TILL OSS, OCH ANVÄNDER OSS AV, DEN KUNSKAP SOM FORSKARE FÅR FRAM, OCH ATT VI INTE SOPAR PROBLEMEN UNDER MATTAN.

DET ÄR DOCK AV STÖRSTA VIKT ATT DETTA SKER PÅ ETT SERIÖST OCH LUGNT SÄTT SÅ ATT DET INTE GER MOTSATT EFFEKT OCH ÅTERIGEN ÖKAR FOKUS PÅ SJUKA CAVALIERER. VI MÅSTE VISA FRAM VÅRA GAMLA UNDERBARA HUNDAR OCH VERKLIGEN VISA HUR UNDERBAR OCH FANTASTISK VÅR RAS ÄR!

Många människor har uppfattningen om att "Uppfödare av rashundar tänker bara på att vinna på utställningar och erkänner inte att de har sjuka hundar. Dessutom avlar de på sjuka hundar bara de är snygga." Min erfarenhet är att ingen svensk uppfödare ansluten till SKK och Cavaliersällskapet medvetet avlar på sjuka hundar. Tyvärr finns det de som fokuserar mer på att avla fram utställningsvinnare än på hälsan men då måste vi kanske fundera på utställningarnas värde. Det handlar om vinna. Många människor har en stark tävlingsinstinkt, vilket inte alls behöver vara negativt. Det fyller mångas liv med mening. Och säg den av oss som anmäler och ställer ut hundar som inte drömmer om en bra placering? Resultatet av att vilja vinna hundutställningar är dock att uppfödare väljer att avla på allt mer exteriöra överdrifter därför att domarna nuförtiden premierar detta. Exteriöra överdrifter har visat sig öka sjukdomsinslagen på många raser. Gällande cavalierer har huvudformen börjat att diskuterats eftersom ny forskning indikerar att en förändrad huvudform kan vara en anledning till SM. Mer om detta längre fram.

Vem bär då ansvaret för exteriöra överdrifter? Min åsikt är att vi uppfödare anses duktiga och seriösa om vi vinner mycket och därmed syns i tidningar och andra media. Inte konstigt alls. "Kenneln X måste vara bra eftersom vi känner igen namnet från tidningar etc." De flesta människor, även domare, tycker att det vi ser ofta blir normalt och t.o.m. snyggt. Så fungerar faktiskt våra hjärnor. Jämför med mode: För något år sedan när Foppatofflor dök upp var vi många som aldrig kunde tänka oss att ta på dessa omåttligt fula saker på fötterna. Nu har var och varannan svensk sådana och få tycker att de är omåttligt fula längre. Våra hjärnor har vant oss och vi tycker att Foppatofflor ser rätt ok ut.

Vi uppfödare påverkas av vad domarna vill ha och domarna tycker att vissa exteriöra förändringar är snygga och dömer därefter. Vi kan välja att tycka att detta är ett ekorrhjul som vi inte kan påverka. Man måste väl få tycka om det man vill och döma och avla därefter. Eller????

NEJ, DET FÅR MAN FAKTISKT INTE! Detta är inget tyckande från min sida utan både uppfödare och domare ska, inte bör, följa denna! Idag sker tyvärr inte det. Min åsikt är att SKK inte fullgör sitt uppdrag genom att se till att domare dömer enligt rasstandarden och inte efter modenycker som inte på något sätt hör hemma i en utställningsring. Antingen bestämmer sig SKK och till dem kopplade rasklubbar att våra rasstandarder ska följas eller så avskaffar vi dem och låter domarna döma efter vad de tycker är snyggt. Idag befinner vi oss någonstans i mitten tycker jag. Alla domare dömer naturligtvis inte godtyckligt som tur är, men de är många!

Min förhoppning är att utställningarna åter ska bli ett forum som säkerställer att våra hundar följer gällande rasstandard. 

Men, säger några av er nu; alla domare kan ju inte tolka rasstandarden likvärdigt så det måste ju bli olika. Naturligtvis, säger jag då, MEN om man läser rasstandarden noga är det många saker som inte är tolkningsbara och ännu fler saker som inte kan bli till sådana överdrifter vi ser idag hur vi än tänjer på tolkningsgränserna!


För att visa detta återgår vi till huvudformen som nu är uppe till diskussion. Det vi faktiskt vet om SM är att hjärnan inte får tillräckligt med plats pga skallformen. Tittar vi på cavalierers huvudform idag har många en klart förkortad sådan. Jag citerar en annan uppfödare som lyssnat på en engelsk forskare ang. SM ".... att cavalierens huvud har förändrats, det blir allt kortare, allt högre och mer framåt-tiltat med en fallande bakskalle, ibland helt utan nackknöl, dvs synligt avskild från nacken, vilket näppeligen torde vara till fördel för "bakhjärnans" utrymme." Forskaren sa även att hon i sin forskning kommit fram till att cavalierers hjärna är lika voluminös som hos en labrador. Det framkom inte varför men en ögonveterinär uppfödaren pratat med sa att ögonens, som är en del av hjärnan, storlek är kopplat till hjärnans storlek och då tycker jag att vi måste ta reda på mer om detta så att vi vet om det är så. I så fall måste vi sluta avla på allt större ögon för att minska risken för SM. Så kommer inte att ske så länge domare premierar stora ögon. Så är det bara.


Tittar vi på vad rasstandarden faktiskt säger om skallform och ögonstorlek ser det ut så här (jag tar med både den eng. och den svenska standarden)

Standard för Cavalier King Charles Spaniel Ursprungsland/hemland: Storbritannien Huvud Skallparti Hjässan skall vara flat mellan öronen. Stop Stopet skall vara grunt. Nostryffel Näsborrarna skall vara väl utvecklade och pigmentet svart – inga köttfärgade tecken. Nosparti Nospartiets längd från pannavsatsen till nosspetsen skall vara ungefär 4 cm. Nosen skall smalna av jämnt mot nostryffeln. Ansiktet skall vara väl utfyllt under ögonen. Snipighet är inte önskvärd. Läppar Läpparna skall vara väl utvecklade men inte hängande. Käkar/Tänder Käkarna skall vara starka med perfekt, regelbundet och komplett saxbett. Ögon Ögonen skall vara stora, mörka och runda utan att vara framträdande. De skall sitta långt isär. Öron Öronen skall vara högt ansatta. De skall vara långa och rikligt hårbeklädda. Hals Halsen skall vara måttligt lång och något välvd.

Som ni ser är det svårt att tolka standarden till de högresta skallarna med höga stopen som är ett resultat av de förkortade huvudena. Att domare premierar sådana hundar är alltså ett direkt fel.
Ögonen ska vara stora men inte framträdande. Många cavalierer idag har riktigt stora och uttrycksfulla ögon och visst är det vackert. Båda dessa detaljer ger ett mycket sött och gulligt uttryck vilket vi människor är förprogrammerade att tycka om. Anledningen är faktiskt vår arts överlevnad. Bebisar har detta gulliga utseende och det hjälper oss att ta hand om våra små. Det är en stark drift som är kopplad til gulligt utssende - vi kan liksom inte hjälpa att vi dras till gullighet!

Så, då vet vi det :=) men om nu forskning och vetenskap, alltså inte tyckande och tro,  pekar på att en förkortad huvudform och stora ögon troligt är en av orsakerna bakom SM; borde vi då inte ta detta på allvar när vi avlar i framtiden? Det borde vara en anledning till att SKK tar sitt ansvar och meddelar alla domare som dömer cavalierer i Sverige att de måste döma efter rasstandarden - särskilt noga gällande dessa två aspekter. Förhoppningsvis kan det sedan sprida sig till andra länder där det verkligen behövs då det inte är i Sverige vi har de värsta överdrifterna.

Detta är min åsikt och så jag kommer att avla i framtiden oavsett hur domare dömer. Hälsan går före utställningsresultat. Så kommer jag alltid att tänka och avla även om jag trots allt drömmer om fina utställningsresultat. Jag har gjort mitt val.

 Ha en riktigt god helg!

Relationer

Mänskliga relationer intresserar mig mycket: Hur vi uppträder mot varandra och varför. Att vara med i en grupp är sällan okomplicerat och inte blir det lättare då vi egentligen inte känner varandra. Sådana grupper hamnar vi i hela livet, såsom skolor, arbetsplatser och genom våra fritidsintressen. Naturligt nog bildas det i sådana stora grupper, mindre grupper där medlemmarna så att säga väljer varandra. Dessa valda grupper har ofta en stark samhörighet där man tycker och tänker på liknande sätt.

Finns det ett "vi" så finns det ett "dom". Världens farligaste ord, läste jag någonstans eftersom det är grunden till bl.a. krig, mobbning och andra konflikter.

"Vi" har i princip alltid rätt och tänker på rätt sätt. "Dom" gör fel saker och är inte värda att respekteras. Det "dom" gjort fel sprider "vi" skadeglatt ut till närmsta vännerna som har andra vänner som har andra vänner som...... Ja, ni förstår - ett rykte har uppstått och har "vi-gruppen" sagt så borde det ju stämma eftersom "vi" är så övertygande.

Gör "vi" efter ett tag samma saker som "dom" så felaktigt gjorde vänder "vi" det genast till vår fördel genom att lägga till eller dra ifrån så att det låter bättre utåt.

Känns detta igen?
Tyvärr förekommer det överallt. I hundvärlden förekommer det i stor grad eftersom vi konkurrerar genom tävlingar, avel och valpköpare.

Den stora frågan är egentligen, tycker jag, om det går att påverka det självrättfärdiga "vi-gänget" om att även "dom" är lika mycket värda och att det sällan blir något positivt i längden att trampa på "dom".

Eftersom detta är ett så intressant ämne, och då många i vår hundvärld upplever sig kränkta på olika sätt har jag tittat lite på vad expertisen säger:


Mobbning är i grunden ett grupproblem som handlar om relationer mellan människor. När man hamnar i en grupp uppstår olika processer som bottnar i behoven att tillhöra och bli bekräftad. Det kan leda till osäkerhet, avundsjuka, konflikter mm. Mobbning uppstår vanligtvis i en grupp där man mår dåligt tillsammans t ex där det är starka normer för hur man ska se ut och bete sig, där man talar illa om varandra, det är stökigt, det råder brist på tillit, man försöker hävda sig osv. Några i gruppen har kanske privata problem som gör att de mår dåligt och låter det gå ut över andra.

Det kan också vara att det saknas en stark ledare som sätter gränser för hur man får bete sig mot varandra. En lärare/ledare/chef som ser att någon är utsatt utan att göra något åt det signalerar att det ok att kränka. När det är dålig stämning i en grupp och otydliga gränser är det inte ovanligt att de negativa känslorna riktas mot någon som blir utsedd till syndabock. Då kan egentligen vem som helst bli utvald.

Vilka blir mobbade?
Vem som helst kan bli mobbad. Det är viktigt att inte leta efter något hos den utsatta som gör den till en mobbad person. Om man vill hitta fel hos en person för att rättfärdiga sitt beteende kan man hitta fel hos vem som helst. (från föreningen Friends hemsida)


Hur bör vi göra för att lösa dessa problem? Även detta kommer från Friends:

Vad kan man göra för att stoppa mobbningen?
Till att börja med bör skolan, föreningen eller arbetsplatsen ha ett handlingsprogram för hur man agerar om problem uppstår och vilket ansvar alla har. Detta dokument ska vara levande och aktuellt och alla ska ha tagit del av det. När man sedan misstänker att det förekommer mobbning eller kränkningar är det viktigt att ingripa direkt. I annat fall kan den som är utsatt uppfatta situationen som accepterad och utanförskapet förstärks ytterligare. Att ta tag i problemen direkt ökar dessutom möjligheten att förhindra att situationen förvärras.

Det är även viktigt att förstå att mobbning är ett grupproblem och inte bara handlar om en individ som betett sig illa. Därför ska man inte enbart fokusera på den som blir utsatt eller den som utsätter. Det kan leda till kortvariga effekter och ibland kan situationen till och med förvärras. Däremot är det naturligtvis viktigt att tydligt markera att man ser allvarligt på kränkningarna. I vissa fall kan det även vara fråga om att ha enskilda samtal där personen får ta personligt ansvar för sitt handlande. Det finns olika samtalsmetoder att utgå ifrån men Friends förespråkar att samtalet är lösningsinriktad och utgår ifrån att den som utsätter kan och vill förändras.
Vilka blir då mobbare?
Friends motsätter sig starkt att det skulle finnas någon speciell form av personlighet som gör att någon blir mobbare. Då orsakerna till mobbning bottnar i komplicerade processer som har att göra med både individer, grupper, normer mm. går det inte att härleda till en viss människotyp.


Min åsikt är att i princip ingen ser sig själv som mobbare och att vi alla bör fundera på vilka handlingar och vilket prat som kan riskera att kränka andra.

Jag avslutar med ett utdrag ur en dikt skriven av Eva Jonzon och hämtad från Föreningen STOPP:s hemsida:

Det finns människor som
krossar andra utan samvetskval
de sätter sig själva på piedestal,
saboteringar och förödmjukelser ingår i deras arsenal
deras brist på insikt är total.

Tänkvärt för oss alla, eller hur!

Så mycket att vara glad över!

Sitter just nu vid köksbordet och dricker kaffe. På mina utsträckta ben ligger "gammelmoran" Doris och myser. Förmodligen vill hon helst ha en pepparkaka också, men midjemåttet säger något annat :) Motion - inte kakor gäller för min pigga underbara flicka! Hon fyller 8 år i maj, har färskt hjärtintyg ua, och ska få följa med ut i ringarna som veteran efter sin födelsedag. Spännande och jättekul!

Oooops - nu snodde hon min halvätna pepparkaka.......... 

I somras hittade Doris ett favoritställe hos Pia på Drömgruvan - en underbar geggig damm!

 Jag är också så glad för att lille älskade Nelson som jag tyvärr måste sälja då han inte kan gå i avel, ska få flytta till sin gamle lekkompis Kiwi, numera Svante, med familj i Borås. Det hade inte kunnat bli bättre för Nelson och jag är såååå glad och tacksam över detta. Han kommer att få det alldeles perfekt hos Svantes familj!

Svante & Nelson

 

Det känns också så bra med mina hundar! De är underbara, snälla o goa och allt är harmoniskt i flocken! Mina två nykomlingar, syskonen Romeo & Sophie, är så himla mysiga och goa! Stamtavlemässigt är jag också så otroligt nöjd med dem! Jag ser framtiden an med glädje! Tror absolut att vi tillsammans kan få allt friskare cavalierer genom samarbete och om vi tänker att vi tar valpkullar för att det är bra för rasen hälsomässigt och inte endast för att få valpar eller utställningsstjärnor, så att säga!

Jag ser även fram emot lite utställningar framöver, bl.a. Stora Stockholm, där jag aldrig varit. Spännande att komma dit, hur det än går resultatmässigt!

Rubyvalpar är förhoppningsvis på G - runt julafton faktiskt, och det ska bli så mysigt med en bebisjul hemma i lugn och ro.

Ute är vädret milt och skönt och jag är inte ens irriterad på grus och blöta hundar inne - föredrar det framför kyla för första gången. Hoppas på en mild vinter!

Barnen har höstlov denna veckan, gubben är ledig och jag är ledig tors - sön. Skönt!!!!!

Önskar alla vänner en riktigt skön och harmonisk höstvecka!

Att veta, inte tro

kräver kunskap. För att kunna avla fram allt friskare cavalierer måste vi ha kunskap om hur egenskaper/sjukdomar nedärvs. De flesta av oss har mött grunderna i genetik i skolan, men det är alltid bra att börja helt från början ändå när man ska förkovra sig djupare.

Del 1: Här kommer en enkel text + bilder för att förklara hur anlag nedärvs. Texten handlar om hur vi människor nedärver ögonfärg, alltså det klassiska exemplet inom genetiken:

Dominanta eller recessiva (vikande) anlag
Hos oss människor förekommer flera olika ögonfärger i många nyanser. Ögonfärgen är beroende av de anlag vi ärvt från våra föräldrar. Våra arvsanlag finns i kromosomerna och i varje kromosompar kommer den ena kromosomen från pappan och den andra från mamman. Båda dessa kromosomer innehåller anlag för ögonfärg, så du får alltså en ögonfärg från din mamma och en från din pappa. Den ögonfärg som därefter syns, alltså din ögonfärg bestäms av vilken kombination av anlag du fått. Om du får anlag för blå ögonfärg från både din mamma och din pappa får du blå ögon. Om du får anlag för brun ögonfärg både från din mamma och din pappa får du bruna ögon.
Om du däremot får ett anlag för blå ögonfärg och ett anlag för brun ögonfärg är resultatet inte lika självklart. Trots att båda anlagen finns blir du brunögd. Man säger att anlaget för brun färg dominerar över det blå, som viker undan. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att du i alla fall bär med dig anlaget för blå ögonfärg.

När man ska beskriva arvsanlag använder man bokstäver. I det här fallet med ögonfärg använder man ex "B" (anlag för brun ögonfärg - dominant - stor bokstav) och b (anlag for blå färg - vikande - liten bokstav). För att beskriva vad som händer med arvsanlagen använder man sig av något som kallas korsningsschema.
Barnet får ett anlag från vardera förälder. Detta gör att barnet har två anlag för samma egenskap. Vissa av dessa egenskaper är dominanta och andra är vikande (recessiva).

                                                          
Fortsättning följer...........

Min idealvärld

Visst måste man få ha drömmar!
I min drömcavaliervärld visar vi uppfödare en enad positiv bild utåt för att visa hur fantastisk vår ras faktiskt är! Vi visar hur oerhört vänliga cavalierer är i alla lägen! Säg någon annan ras där man kan placera samman ett gäng främmande vuxna hanar på ett litet utrymme utan att något händer? Säg någon cavalier som ser skrämmande ut? Säg den människa som inte smälter för en cavalierblick?

Enkel psykologi är att ju mer man pratar om en sak, desto större utrymme får det i människors medvetande.  De senaste åren har det fokuserats mycket på cavalierens sjukdomar. Sådant kan göras i en positiv eller i en negativ anda. I några länder (bl.a. Holland, Danmark, Finland) har man fokuserat på att lyfta fram saken enbart på ett negativt sätt vilket resulterat i att det tagit oanade proportioner. Man har tillskrivit rasen cavalier många sjukdomar som endast ett fåtal individer faktiskt har. Om man jämför det med oss människor skulle man kunna säga att vi borde utrotas då rasen kan få: Aids, cancer, hjärt- & kärlsjukdomar, allergier, mage/tarmsjukdomar, olika blodsjukdomar, ledsjukdomar, ögonproblem, tandlossning - ja, ni förstår. Människorasen har benägenhet för alla dessa + många fler.
      Frågar vi veterinärkåren får vi svaret att cavalieren faktiskt oftare kommer för hälsokontroller än för behandlingar. Kan det faktiskt vara så att pratet om cavalierens problem eskalerat så till den grad att det blivit som en spiral som suger åt sig mycket mer än vad som är relevant i sammanhanget?
     Jag vill inte på något sätt dölja att det finns hälsoproblem hos rasen, men skilj på rassjukdomar och sjukdomar som drabbar hunden som individ!

Frågan är: Vill vi hjälpa eller stjälpa rasen Cavalier King Charles Spaniel?

Jag anser att vi uppfödare kan klara av att avla bort de problem cavalieren har - men då måste vi stå enade och göra det från en positiv synvinkel. Inte sprida elaka rykten om den och den linjen därför att man själv har en annan. Vi måste hjälpas åt att förstå vilka kombinationer som givit SM eller tidiga hjärtfel. INTE såga enskilda individer. INTE såga uppfödare. INGEN uppfödare vill föda upp hundar med benägenhet för sjukdomar, men däremot MÅSTE vi hjälpa varandra med kunskap.

Kunskap, inte tro och ryktesspridning är nyckeln till cavalierens framtid! De forskare i England som aktivt arbetar med att hitta det genetiska svaret till hur SM nedärvs menar att vi idag har flera bra verktyg som hjälper oss i kampen mot SM och att det är möjligt att avla bort sjukdomen. Kunskap om stamtavlor är grunden enligt dem, och dessutom har vi en god hjälp i att scanna.

Läs artikeln om detta här:

http://www.dogworld.co.uk/News/39-SM-health

I min drömvärld blir Sverige ett föregångsland för cavalierens positiva framtid! Cavalieren är den OPTIMALA SÄLLSKAPSHUNDEN och naturligtvis går det, med aktiv och medveten avel, att få allt färre fall av tidiga biljud och SM.

Eller hur, uppfödarkollegor? Visst ska vi i Sverige visa både blivande valpköpare, SKK samt andra länder att vi vill och att det är möjligt!

Sötnosen Princess, Milljas Can't Stop Love

Priser & avel

En annan kennel tog häromdagen i sin blogg upp frågan om prissättning på våra valpar och avelshanar. Det är en mycket intressant och bra fråga!

Jag har också funderat en del kring detta då jag har en bakgrund inom travsporten där man tänker på ett helt annat sätt än i hundvärlden.

Det vanligaste sättet hos cavalierfolk nu för användning av avelshanar är att betala en summa vid parning och sedan samma summa för varje levande valp vid tre veckors ålder. Ett annat alternativ (mer vanligt förr tror jag) är att betala en engångssumma. Det sistnämnda alternativet verkar vanligt hos flera andra raser. Jag personligen tycker att det första alternativet känns mer rättvist då man först betalar för tjänsten parning, och sedan för det antal valpar som faktiskt fötts och lever.

Priset då? Inom travet spänner priserna mellan ca 10 000 kr - 150 000 kr (finns både lägre och högre priser). Man betalar ofta vid betäckning + när fölet är fött och lever. Den stora prisskillnaden beror på hingstens stamtavla, prestationer och popularitet. Det bestäms av hingstägaren men regleras av stoägarnas intresse. En hingst får maximalt betäcka 150 ston/år (semin). Får inte hingsten tillräckligt med bokningar till begärt pris brukar det sänkas nästkommande säsong.

En skillnad mellan häst och hund är att hingstarna inte får gå i avel utan att först ha blivit värderade av en avelsvärderingsnämnd. Detta för att man vill att hingstarna ska TILLFÖRA något positivt för travsporten - det är viktigt. Alltså inte endast producera fler föl. Man bedömer stamtavla, prestationer, exteriör samt röntgar benen. Efter något år bedöms de om och då beror det på avkommorna om hingsten får fortsätta.

För cavalierer gäller kontroll av öga, hjärta och knän. Priset verkar inte bero på meriter, stamtavla m.m. vilket, för mig, känns mycket underligt. Priset är faktiskt ganska lika för de flesta hanar idag. Men ska en omeriterad hane kosta lika mycket som en som har bra meriter?

Hur bedömer vi sedan stamtavlorna gällande friskhet (hjärta + SM) utan att det blir skitprat och felaktig ryktesspridning? Just det senaste känns mycket svårt, men meriter är ju lätt att se så någon prisskillnad kanske borde förekomma trots allt?

Ett direkt fel tycker jag att det är då cavalierhanar får para obegränsat antal tikar. Matadoravel kan bli katastrofal gällande hälsan! Idag är det även helt upp till hanhundsägaren att utvärdera om hanen ska fortsätta att producera valpar. Jag tycker att det vore bra om hanar endast fick lämna ett visst antal valpar/kullar per år innan de fyllt 6 år för att undvika att hanen sprider alltför tidiga biljud eller tidigt utvecklad SM. Efter 6 års ålder kan hanen få para fritt antal tikar. Detta är min åsikt och så jag kommer att göra med de hanar jag äger.

Priset på valpar är ju också i princip samma för en intressant kull av bra (hälsa + utställning) härstamning som för en kull där kanske det enda positiva är att de är renrasiga. Detta tycker jag är ännu mer ologiskt, men samtidigt skulle jag hellre köpa en valp från helt omeriterade föräldrar än från toppmeriterade om stamtavlan säger att den första kullen har större chans att bli friskare.......

Hmm, detta inlägg kanske gav fler frågor än svar, men en intressant frågeställning är det likaväl!

Dante lyser som guld i höstsolen.

Positivt

Idag var jag på uppfödarträff via Cavaliersällskapet. Det var trevligt och vi diskuterade valpningar, parningar, sjukdomar m.m. Det var högt i tak på våra samtal och ingen smutskastning i sikte trots att vi hade olika åsikter. Toppen, tycker jag!

Att det dessutom var mycket trevligt ordnat på en mysig bygdegård med mycket god mat och överraskningar gjorde dagen komplett. Det enda "felet" var att klockan gick alldeles för snabbt :)

Stort tack till er som anordnade dagen; det gjorde ni bra!

Voffo gör ho på detta vise?

Mina senaste blogginlägg har väckt mycket huvudbry hos en del. Andra undrar om det har hänt mig något otrevligt och att jag därför skriver om att vi alla bör uppföra oss bättre. Vissa tycks tro att mina inlägg är riktade till dem.

Så här är det: Att det råder en hätsk och dålig stämning mellan cavalieruppfödare är varken något nytt eller något jag har hittat på. Det var en vedertagen sanning långt innan jag började föda upp cavalierer, vilket var 2006. Av de uppfödare jag träffat verkar alla rörande överens om att det inte är någon trevlig stämning, att det är grupperingar, skitprat m.m. Ingen verkar tycka att det är ok. Många har blivit sårade. De flesta försöker dra sig undan därför att de är rädda för att råka ut för skitsnack.

Man verkar "gilla läget" därför att man inte tror att det är något man kan påverka.

Jag har funderat länge på detta eftersom jag är intresserad av socialpsykologi - alltså samspelet mellan människor. Som jag skrev i mitt första blogginlägg om ämnet "Mobbning & åtgärder" så har jag aldrig stött på en grupp människor som har större problem med skitsnack och trakasserier än vår cavaliervärld. Jag har tyckt att det varit underligt eftersom vi alla har samma intresse: vår underbara ras cavalieren.

Jag har alltså funderat länge på detta och tyckt att det är synd att ingen försöker göra något. Många jag har pratat med tycker precis detsamma. Att jag själv skulle försöka göra något fanns inte på min världskarta förrän det mognat fram vad, och det har tagit sin tid. Det jag provar att göra är att få oss alla uppmärksamma på våra egna gärningar: Vad vi säger, skriver och gör. Detta för att man aldrig kan ändra någon annan.

Varför lägger jag mig i och stör på detta sätt????
     Tja, förhoppningen om en förändring till det bättre förstås. Jag gillar handling istället för bara prat, och som en av uppfödarna vill jag hjälpa. Jag försöker inte vara bättre än någon annan eller så, men jag tycker att det är bättre att prova något istället för att bara beklaga mig om att det är synd och skam att så trevliga folk inte kan visa varandra respekt. Min förhoppning är att fler kommer att våga, och göra det som de tycker är bra! Tillsammans kan det gå, åtminstone ett litet steg i rätt riktning.

Jag skriver absolut inte dessa inlägg till någon/några speciella individer. Det finns ingen sådan mening alls med mina blogginlägg. Det kan verka som att det jag skriver kan passa in lite på oss alla, och det är för att jag skriver i allmänna ordalag, till oss alla lika. Om det är svårt att förstå: Läs igen. Det finns inga bakomliggande budskap till den eller den. Däremot tar man åt sig olika saker beroende på vad man har i sitt eget bagage, så är det för alla. Tycker man att jag går tufft fram kan det bero på att man får mycket att fundera på om sig själv.

Ska man behöva ändra sig nu då? Ska man behöva hålla tyst och inte våga säga det man vill? Får man inte prata hund längre?

Man behöver inte ändra sig själv alls, men ändra lite på vad och hur du säger saker.
     Man ska säga det man vill, men fundera lite extra på om du verkligen vill säga allt. Välj att inte säga det som kan skada din medmänniska. Stanna upp, fundera, och gör sedan ett medvetet val. Kommer du på efteråt att det blivit fel kan du göra ditt bästa för att rätta till det. Frågar någon om något känsligt: Svara på bästa sätt du kan men försök att inte skada din nästa.
     Prata hund? Jo, det är ju just det som är själva poängen! Om man inte behöver vara så bekymrad över om man kan våga ge förtroenden utan att det kommer tillbaka i någon konstig form kan man diskutera det vi behöver diskutera för vårt avelsarbete. Om vi gemensamt bestämmer oss för att inte sprida skitsnack om hundar, linjer, parningar osv kan vi förhoppningsvis våga diskutera mer öppet och konkret tillsammans om hur vi tänker. Tillsammans kan vi då göra mycket mer positivt för rasen genom att vi vågar vara mer öppna om de skilda kunskaper vi har samt kan diskutera fler kombinationer på parningar om inte olika avelshanar ratas pga ägare/kennelnamn eller så.

'We can never obtain peace in the outer world until we can obtain peace within ourselves' - The Dalai Lama

Gör mot din medmänniska vad du vill att hon ska göra mot dig, helt enkelt!

En go höstbild jag hittade i kameran. Tror att yngste sonen fotat :=)

Får man vara och tycka olika?

Vi är alla olika, precis som det ska vara; till utseende och personlighet. Vi har olika kön, sexuell läggning, religion, hudfärg, språk, politiska åsikter - ja raddan kan göras lååååång.  Allt är fullkomligt naturligt och gör skapelsen komplett.

Det är mer komplicerat angående att få tycka vad man vill. Antikens greker myntade begreppet demokrati, men det gällde bara vuxna fria män, alltså inga kvinnor, slavar eller utlänningar. Redan här ser vi problematiken! Idag har vi demokrati i många länder, men långtifrån i alla. Man riskerar t.o.m. livet för en åsikt eller annat i vissa länder.

”Jag håller inte med om dina idéer, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.
Så här sa fransosen Voltaire (1694-1778) redan på 1700-talet, och det visar att frågan om att få tycka vad man vill aldrig varit enkel.

Meeen, säger ni nu: Så är det inte idag. Nej, vi som bor i Sverige idag har turen att leva i en demokrati där vi med lag & rätt faktiskt får tycka vad vi vill - det är fantastiskt faktiskt!

Meeen, säger jag nu: Bör vi alltid säga vad vi tycker? Är det så viktigt för oss att basunera ut alla våra åsikter även om de sårar eller rentav skadar någon annan människa? Voltaire kämpade för rätten att uttrycka sina åsikter, men det handlar om att man inte kan bli rättsligt dömd för det. Hur han tyckte angående om man bör säga allt, förtäljde inte den historien :=)

Etik, moral, medmänsklighet, acceptans om olikheter m.fl. vill jag hellre lyfta fram än den rättsliga rättigheten.

Vi får alltså tycka att den och den uppfödaren är korkad och har fula hundar om vi vill, men snälla, snälla uppfödarkollegor: Tänk det om du känner att du måste, men säg det inte högt så att det sprids! Det sårar om det når den omtalades öron och var finns vinningen med det? Är det så viktigt att sprida din åsikt om din medmänniska? Måste du ha rätt? Mår du bättre om din "rätta" åsikt kommer ut och även når din kollegas öron?

Mitt budskap idag blir alltså: Fundera på vad din egentliga orsak är att sprida dina åsikter. Vilken vinning finns för dig, för berörd part, för sakfrågan?


Fundera på det här: Om du känner att ditt budskap faktiskt är viktigt; skulle du kunna framföra det till vederbörande på något annat sätt? Kanske t.o.m. på något vänligt sätt?


Faktum är att mycket pekar på att större förändringar/förbättringar sker om saker diskuteras konkret, seriöst och vänligt! Vinningen för alla parter blir större!

Varför är detta viktigt att diskutera då?
Min personliga åsikt är att alla alltid vinner på vänlighet och trevligt bemötande även om man tycker helt olika om saker! Jag VILL att människor ska vara olika, och ha rätt till det, och jag VILL att man ska kunna föra fram skilda åsikter, MEN utan att det skadar andra!

För att tydliggöra kopierar jag här mitt inledande stycke:
Vi är alla olika, precis som det ska vara; till utseende och personlighet. Vi har olika kön, sexuell läggning, religion, hudfärg, språk, politiska åsikter - ja raddan kan göras lååååång.  Allt är fullkomligt naturligt och gör skapelsen komplett.
   
Detta är min åsikt och jag får tycka så. Tyvärr finns det många som inte håller med mig alls. Jag exemplifierar: kvinnoförtryck, olika lön pga kön, homosexuella får inte gifta sig i kyrkan, dödskjutningarna på Utöya, Hitlers judeutrotning, mobbning pga "fel utseende/kläder, o.s.v.
MED ANDRA ORD: Man får ha olika åsikter men man måste inte uttrycka sig på sådant sätt att det riskerar att skada andra, bara för att man tycker en viss sak! Du får tycka att regeringen för fel politik, men skjut inte ungdomar från det partiet! Du får tycka att din uppfödarkollega parar för många tikar, men du måste inte sprida ut att du tycker så om det kan upplevas negativt av, eller få negativa följder för, kollegan.


Må väl och sprid hellre vänliga ord än vassa! Gör ditt medvetna val!

 

Olika, men vänner!

Känsligt......

Mitt förra blogginlägg om mobbning och åtgärder var helt klart ett känsligt ämne. Det gick i korthet ut på att alla måste börja med att tänka över vad de själva säger och skriver för att förbättra stämningen mellan oss cavalieruppfödare.

När man känner sig träffad kan man bli rädd för att ens inre sanna jag känner att det ligger något i det man hör/läser. Det känns obehagligt inombords. Ett vanligt försvar mot denna typ av rädsla är att bli arg. För att rädda bilden av sig själv, det egna jaget, använder man omedvetet olika typer av försvarsmekanismer. Alla gör det, och som sagt är det ofta omedvetet.

En sådan typ av försvarsmekanism är projicering som, enkelt förklarat, betyder att man för över sina förbjudna/dåliga tankar på andra. Syftet är att kasta bort skulden från oss själva genom att beskylla någon annan för samma sak, exempelvis: Kalle säger att Nisse ljuger, men i själva verket är det Kalle som ljuger. Kalle har nu lyft bort det jobbiga erkännandet för sig själv att han ljugit och tror på att det faktiskt var Nisse som ljög. Kalles inre jag känner sig mer tillfreds.

Detta är vanligt i grupper som inte fungerar väl. "Det var inte jag som spred det ryktet, utan han/hon."

Så länge vi fortsätter att projicera saker på andra och inte erkänna för oss själva att vi gjort något fel är det svårt att förändra något. Vi kan bara förändra oss själva, aldrig andra.

Vi kan bara hoppas att andra i gruppen börjar acceptera oliktänkande och inte smutskasta andras val trots att man själv inte håller med.

Gällande hundvärlden finns konkurrens om placeringar i utställningsringen, om avelshanar, om acceptans i grupper osv. Detta gör att många gärna trampar på andra på olika sätt genom smutskastning, felaktig ryktesspridning m.m. för att själva komma högre upp på stegen. Vissa törstar efter berömmelse och dyrkan och är livrädda för att pedistalen de själva satt sig på ska ska börja falera.

Genom att lyfta fram svårigheterna som finns mellan oss uppfödare i ljuset, kommer jag att bli mer och mer avskydd. Särskilt då av de som känner sig mest träffade. De flesta kommer att tycka att jag är väldigt obekväm. Varför lyfta fram detta jobbiga när det lättaste är att gömma och glömma? Mitt svar på detta är att jag helt enkelt avskyr oacceptans, mobbning, smutskastning osv. Moral och etik helt enkelt. Någon måste som sagt våga och jag vågar även om jag vet att jag kommer att bli ståendes i kylan, troligtvis ensam.

Då jag är lärare i historia kommer nästan alltid frågan upp om varför ingen stoppade Hitler, när vi läser om Andra världskriget. Eleverna tycker att det är självklart att de själva skulle vågat om de levt då. Det är självklart att våga saker om man står en bit ifrån, men är man mitt uppe i något följer de flesta massan. Det är enklast och man kan lätt gömma sig mitt bland alla andra. "Ingen kan tycka att mina åsikter är fel eftersom jag håller med den grupp jag vill tillhöra." Så gör de flesta eftersom det är enklast. Jag menar förstås inte att folket i cavaliervärlden är jämförbara med Hitler på något sätt :) utan drar den parallellen därför att vi alla har någorlunda samma uppfattning om att vad Hitler gjorde var gruvligt fel. Det jag menar är att det är lätt att se andras fel, men sällan sina egna.

Än en gång: Tänk på vad ni själva säger och gör så kommer vi alla att få det så mycket trevligare tillsammans!

Mobbning & åtgärder

Om ens barn mobbas anser nog de flesta att barnet behöver hjälp för att klara upp situationen. Vuxenmobbning är ett tabubelagt ämne, och få vågar hjälpa eller ens låtsas om att det existerar.

Föreningen mot mobbning, Friends, skriver på sin hemsida: Mobbning är ett problem som rör alla. Det finns i hela samhället och alla har någon gång varit inblandade även om man inte själv varit utsatt eller drivande.
För att få bukt med problemen krävs att vi alla engagerar oss, slutar blunda och istället tar mod till oss att skapa förändring. 

Jag har arbetat på några olika arbetsplatser, i skilda miljöer och dessutom varit engagerad i travvärlden så jag har träffat många sorters människor och grupperingar. Ingenstans har jag mött sådan intolerans, avund, missunsamhet, misstänksamhet, skitpratande, utfrysning och faktiskt ren och skär mobbning, som inom cavaliervärlden, uppfödare emellan. Inte särskilt mot mig utan som en ständigt varande del av "vår" lilla uppfödarvärld. Det cirklar runt: Från, och mot, olika personer. Jag har länge förundrats över detta och försökt se förklarningar eller samband. Det har sagts mig att det är bäst att stänga öron och ögon och låtsas som att det inte existerar; att det då förhoppningsvis försvinner. Det har det bevisligen inte gjort på många år utan snarare eskalerat. Det lustiga är att det bara är "alla andra" och "aaaaldrig jag" som pratar elakheter.

Mobbning försvinner inte av sig självt, och jag anser att det är fegt att inte våga göra något åt saken. Någon måste våga! Jag vill arbeta för trevlig stämning och trevligt bemötande, och mot mobbning, trakasserier och kränkningar! Det är en hobby vi håller på med och det ska vara kul!


Vi måste alla börja med oss själva!
Ju fler som blir medvetna om hur de själva beter sig mot varandra desto bättre förutsättningar skapas för en trevlig hobby. Det handlar om hur du pratar och beter dig; live, i telefon, på fb och på bloggar.

Här får du tips från Friends som du kan använda dig av! Tipsen är egentligen för arbetsplatser men jag har ändrat lite så att det passar bättre.

• Säg hej till dina uppfödarkollegor när ni syns på utställningar! Det kan verka bagatellartat men det handlar om att bli sedd.
• Ta tid till fika när det finns möjlighet – det är vetenskapligt bevisat att det är bra för stämningen när man tar sociala pauser.
• Sätt dig bredvid olika kollegor så lär du känna flera. Tänk särskilt på dem som verkar vara utanför gruppen.
• Fundera över hur du pratar. Vilka fördomar, normer och stereotypa förställningar förmedlar du? Det kan hända att du utesluter kollegor ur gruppen utan att du ens tänker på det.
• Häng inte på skitsnack eller förnedrande skämt som gör sig löjliga på andras bekostnad. Byt samtalsämne, gå därifrån, säg att du inte håller med, att du inte känner personen eller att du inte vet hur den har det. Om det inte känns bekvämt behöver du åtminstone inte delta i snacket själv.
• Om du tycker att någon har gjort något bra  – säg det! Vi behöver alla få höra att vi är duktiga!
• Uppmärksamma varandra på ett positivt sätt.
• Du kan själv stötta den som är kränkt eller utanför gruppen genom att visa att du ser och bryr dig. Häng inte på kränkningarna, ge ett leende, sätt dig bredvid eller ring upp, fråga vad personen har för planer just nu och lyssna om hon/han behöver prata. Det är de små sakerna som räknas. Det behövs oftast ganska lite för att någon ska känna sig bättre.
• Säg ifrån! Om du vill kan du även markera för de som kränker att du inte tycker att det är ok. När och hur man säger ifrån beror på person och situation. Det kan vara bra att ha i åtanke att personer som kränker kan vara osäkra och må dåligt själva av olika anledningar. De behöver precis som alla andra bli sedda och hörda. Därför kan det löna sig att vara schysst även mot de som kränker genom att exempelvis le mot eller prata med! Visa att det är beteendet det är fel på - inte personen! 
  Bra tips att börja med tycker jag!
  Får man inte ha olika åsikter, tycke och smak då gällande utseende, linjer, parningar osv? Naturligtvis får man det! Det är dock skillnad på att diskutera olika åsikter och att kränka och förtala. 
  Detta är svårt, särskilt då vi alla har olika erfarenheter och kunskaper om stamtavlor exempelvis gällande hjärta och SM. Jag är dock övertygad om att det går att prata konstruktivt och informativt för att förbättra rasen istället för att slänga skit och sprida rykten. Se till rasens bästa istället för att utestänga och kränka människorna! Vem som äger eller har fött upp ska inte behöva spela roll.
  Hälsningar från en som slutat blunda och vill skapa en förbättrad sammanhållning och stämning mellan uppfödare!
  
  
  

Tre små flickor

Arbetsnamnen är flera på dessa tre sötnosar eftersom de är så runda och goa: De tre små grisarna, köttbullarna, hängbuksvinen, osv men mest blir det faktiskt just sötnosarna!

De är 2 veckor och tre dagar idag och börjar vilja upp på benen så smått. Öppnat ögonen har de gjort och provar att skälla lite. De är sååååå söta!

En av flickorna ska jag samäga med min underbara arbetskompis och där ska hon bo. Det kommer att bli toppen! En flicka är tingad och en är fortfarande till salu. Vem som ska vart är inte bestämt än.

Behöver jag säga att mina barn gillar valparna?

Annat.....

Jag läser mycket. Just nu läser jag Nybyggarna, den tredje delen i Vilhelm Mobergs serie om Karl Oskar och Kristina, och jag bara älskar denne romanserie. Språket är så lysande och handlingen så jordnära och gripande. Har ni ännu inte läst Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna samt Sista brevet till Sverige så gör det! Det är en verklig litterär skatt.

Kantarellhund?

Idag såg jag en annons i lokaltidningen om kantarellsök för hund. Jag skulle behöva en antikantarellkurs! Ofta blir det kantarellmos med en bunt glada hundar hoppandes mitt i! Det måste ju vara riktigt kul att leka med de där sakerna matte sikar in sig på! Så helt klart skulle jag behöva en kurs för att locka bort hundarna från kantarellerna, inte lära dem att leta efter dem. Inte nog med det, nu har Lion & Lovis kommit på att matte leker jaga-leken om de snor de där gula leksakerna ur korgen! Lion tänker dessutom att de där sakerna måste vara supergoda så rädd matte är om dem, så han sliter isär dem och tuggar i sig dem till min stora fasa! Tänk om det inte är bra för hundar att äta kantareller? Har försökt att leta efter info på nätet och det verkar inte vara någon fara, men Lion får stå bunden en bit bort från kantarellerna hädanefter när jag plockar!

Här är kantarellätaren Lion:

....och på hundfronten utställningar med CERT!

Samma dag vi gifte oss tog Roy, Milljas Claude Monet, storslam igen i Finland - denna gången rejält med både CERT, CACIB & BIR!!!!!! Största grattiset till ägaren Tarja på kennel Cisosan!

Roy-pojken har nu två finska CERT så hjälp mig att hålla tummar och tår för ytterligare ett!

Roy, för 1,5 år sedan

I skrivande stund sitter jag bredvid valplådan i vårt sovrum och tittar på Roys kullsyster Celeste som ska till att valpa! 

Milljas Celeste van Gogh

Pappa till valparna är snygge Alan, Amantra Alan A'Dale, som ställdes ut för första gången i Sverige, i Ransäter på lördagen. I mördande konkurrens blev han 4BH (4:e bäste hane) med reserv CERT för domare Marja Kurritu! Det var riktigt kul att visa denne gentleman.

Visst är han vacker, Alan!

Med till Ransäter var även Lord, Tibama's Lord of the Ring som fick excellent och blev 3:a i öppenklass hanar för domare Sara Nordin! Inte illa för en 4-årig debutant! Lord bor hos min granne Elisabeth tillsammans med Aragon.

Till sist en ny bild på sötnosen Aragon, Tibama's Golden Highlight, som numera bor tillsammans med Lord. Aragon har parat sin första flicka så nu hoppas vi på små sötnosar hos kennel Bernerhagen! Aragon är den mest godmodige och snällaste cavalier jag mött!

....och störst av allt är kärleken!

Så mycket har hänt sedan jag senast bloggade att jag inte riktigt vet var jag ska börja! Jag tror att jag helt enkelt börjar med det "nyaste", vilket innebär att jag och Fredrik efter alla år tillsammans äntligen gifte oss i lördags!

Då ingen av oss ville bli utsatta för möhippa/svensexa bestämde vi oss för att hålla vigseln hemlig och då vi ville ha det litet och enkelt blev endast de allra närmsta släktingarna bjudna (på min 40-årsfest, trodde de!). Jag insåg att vi trots allt var tvungna att tala om det för våra föräldrar eftersom jag inte skulle hinna fixa allt själv - Fredrik jobbade mycket de två veckorna innan. Några till var vi tvungna att berätta för pga omständigheter och några hade gissat sig till att vi skulle gifta oss, men för flera blev det en stor överraskning! Vet inte om de hämtat sig än, faktiskt :=)

Med enorm hjälp av våra föräldrar, Fredriks kusin Mikael samt Kenta på Drömgruvans blev allt färdigt i tid, och det blev så fint och bra! Pia var med mig och handlade smink, och det var tur det, eftersom jag har väldigt dålig koll på sådant. Pia höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade att det var flera år sedan jag senast handlade smink och att de burkarna och flaskorna nästan var fulla! Jag funderade faktiskt om smink kunde torka när jag senast använde det på studenten och upptäckte att jag såg mer rynkig ut efter att jag sminkat mig än innan....

Själva vigseln blev precis så vacker, känslosam och romantisk som jag drömt om. Jag kommer att ha den dagen i mitt hjärta för resten av min livstid, det är helt klart!

Att få känna sig så fin en gång i livet var fantastiskt, och de som gjorde det möjligt för mig var mina fantastiska arbetskamrater Annelie och Veronica. Annelie sydde min alldeles perfekta brudklänning, och ni ska veta att den inte kunnat passa mig bättre om jag så anlitat de dyraste lyxskräddarna! Annelie är utbildad textillärare och Veronica utbildad frisör och dessutom undervisar hon på skolans frisörprogram, så ni kan förstå vilka duktiga och varmhjärtade arbetskamrater jag har som gjorde min dag så perfekt! Veronica sminkade mig, kan tilläggas :) Att en av min mammas dagbarn från förr, som jag mer eller mindre växt upp tillsammans med, numera är musiklärare i Göteborg, kom och sjöng så vackert och känslosamt för oss i kyrkan gjorde upplevelsen ännu starkare. Sandra sjöng "Du är allt" samt "Mitt livs gemål".

Här kommer lite foton tagna av Fredriks kusin Emma och min lillebror Daniel:

Här är Sandra Häggh, som sjöng för oss, med!

Blommor från mammas rabatt + korn från åkern.

Här berättar Eva hur vi träffades :=) Ser ni den härliga skylten Mikael gjorde åt oss!

Klänning + frisyr bakifrån

ser ut som jag har pärlor i håret, men det är risgryn :)

Min kärlek <3

Våra underbara älskade barn Oskar & Filip var så stiliga även om Filip blev lite rastlös :=)