Känsligt......

Mitt förra blogginlägg om mobbning och åtgärder var helt klart ett känsligt ämne. Det gick i korthet ut på att alla måste börja med att tänka över vad de själva säger och skriver för att förbättra stämningen mellan oss cavalieruppfödare.

När man känner sig träffad kan man bli rädd för att ens inre sanna jag känner att det ligger något i det man hör/läser. Det känns obehagligt inombords. Ett vanligt försvar mot denna typ av rädsla är att bli arg. För att rädda bilden av sig själv, det egna jaget, använder man omedvetet olika typer av försvarsmekanismer. Alla gör det, och som sagt är det ofta omedvetet.

En sådan typ av försvarsmekanism är projicering som, enkelt förklarat, betyder att man för över sina förbjudna/dåliga tankar på andra. Syftet är att kasta bort skulden från oss själva genom att beskylla någon annan för samma sak, exempelvis: Kalle säger att Nisse ljuger, men i själva verket är det Kalle som ljuger. Kalle har nu lyft bort det jobbiga erkännandet för sig själv att han ljugit och tror på att det faktiskt var Nisse som ljög. Kalles inre jag känner sig mer tillfreds.

Detta är vanligt i grupper som inte fungerar väl. "Det var inte jag som spred det ryktet, utan han/hon."

Så länge vi fortsätter att projicera saker på andra och inte erkänna för oss själva att vi gjort något fel är det svårt att förändra något. Vi kan bara förändra oss själva, aldrig andra.

Vi kan bara hoppas att andra i gruppen börjar acceptera oliktänkande och inte smutskasta andras val trots att man själv inte håller med.

Gällande hundvärlden finns konkurrens om placeringar i utställningsringen, om avelshanar, om acceptans i grupper osv. Detta gör att många gärna trampar på andra på olika sätt genom smutskastning, felaktig ryktesspridning m.m. för att själva komma högre upp på stegen. Vissa törstar efter berömmelse och dyrkan och är livrädda för att pedistalen de själva satt sig på ska ska börja falera.

Genom att lyfta fram svårigheterna som finns mellan oss uppfödare i ljuset, kommer jag att bli mer och mer avskydd. Särskilt då av de som känner sig mest träffade. De flesta kommer att tycka att jag är väldigt obekväm. Varför lyfta fram detta jobbiga när det lättaste är att gömma och glömma? Mitt svar på detta är att jag helt enkelt avskyr oacceptans, mobbning, smutskastning osv. Moral och etik helt enkelt. Någon måste som sagt våga och jag vågar även om jag vet att jag kommer att bli ståendes i kylan, troligtvis ensam.

Då jag är lärare i historia kommer nästan alltid frågan upp om varför ingen stoppade Hitler, när vi läser om Andra världskriget. Eleverna tycker att det är självklart att de själva skulle vågat om de levt då. Det är självklart att våga saker om man står en bit ifrån, men är man mitt uppe i något följer de flesta massan. Det är enklast och man kan lätt gömma sig mitt bland alla andra. "Ingen kan tycka att mina åsikter är fel eftersom jag håller med den grupp jag vill tillhöra." Så gör de flesta eftersom det är enklast. Jag menar förstås inte att folket i cavaliervärlden är jämförbara med Hitler på något sätt :) utan drar den parallellen därför att vi alla har någorlunda samma uppfattning om att vad Hitler gjorde var gruvligt fel. Det jag menar är att det är lätt att se andras fel, men sällan sina egna.

Än en gång: Tänk på vad ni själva säger och gör så kommer vi alla att få det så mycket trevligare tillsammans!