Priser & avel

En annan kennel tog häromdagen i sin blogg upp frågan om prissättning på våra valpar och avelshanar. Det är en mycket intressant och bra fråga!

Jag har också funderat en del kring detta då jag har en bakgrund inom travsporten där man tänker på ett helt annat sätt än i hundvärlden.

Det vanligaste sättet hos cavalierfolk nu för användning av avelshanar är att betala en summa vid parning och sedan samma summa för varje levande valp vid tre veckors ålder. Ett annat alternativ (mer vanligt förr tror jag) är att betala en engångssumma. Det sistnämnda alternativet verkar vanligt hos flera andra raser. Jag personligen tycker att det första alternativet känns mer rättvist då man först betalar för tjänsten parning, och sedan för det antal valpar som faktiskt fötts och lever.

Priset då? Inom travet spänner priserna mellan ca 10 000 kr - 150 000 kr (finns både lägre och högre priser). Man betalar ofta vid betäckning + när fölet är fött och lever. Den stora prisskillnaden beror på hingstens stamtavla, prestationer och popularitet. Det bestäms av hingstägaren men regleras av stoägarnas intresse. En hingst får maximalt betäcka 150 ston/år (semin). Får inte hingsten tillräckligt med bokningar till begärt pris brukar det sänkas nästkommande säsong.

En skillnad mellan häst och hund är att hingstarna inte får gå i avel utan att först ha blivit värderade av en avelsvärderingsnämnd. Detta för att man vill att hingstarna ska TILLFÖRA något positivt för travsporten - det är viktigt. Alltså inte endast producera fler föl. Man bedömer stamtavla, prestationer, exteriör samt röntgar benen. Efter något år bedöms de om och då beror det på avkommorna om hingsten får fortsätta.

För cavalierer gäller kontroll av öga, hjärta och knän. Priset verkar inte bero på meriter, stamtavla m.m. vilket, för mig, känns mycket underligt. Priset är faktiskt ganska lika för de flesta hanar idag. Men ska en omeriterad hane kosta lika mycket som en som har bra meriter?

Hur bedömer vi sedan stamtavlorna gällande friskhet (hjärta + SM) utan att det blir skitprat och felaktig ryktesspridning? Just det senaste känns mycket svårt, men meriter är ju lätt att se så någon prisskillnad kanske borde förekomma trots allt?

Ett direkt fel tycker jag att det är då cavalierhanar får para obegränsat antal tikar. Matadoravel kan bli katastrofal gällande hälsan! Idag är det även helt upp till hanhundsägaren att utvärdera om hanen ska fortsätta att producera valpar. Jag tycker att det vore bra om hanar endast fick lämna ett visst antal valpar/kullar per år innan de fyllt 6 år för att undvika att hanen sprider alltför tidiga biljud eller tidigt utvecklad SM. Efter 6 års ålder kan hanen få para fritt antal tikar. Detta är min åsikt och så jag kommer att göra med de hanar jag äger.

Priset på valpar är ju också i princip samma för en intressant kull av bra (hälsa + utställning) härstamning som för en kull där kanske det enda positiva är att de är renrasiga. Detta tycker jag är ännu mer ologiskt, men samtidigt skulle jag hellre köpa en valp från helt omeriterade föräldrar än från toppmeriterade om stamtavlan säger att den första kullen har större chans att bli friskare.......

Hmm, detta inlägg kanske gav fler frågor än svar, men en intressant frågeställning är det likaväl!

Dante lyser som guld i höstsolen.

Positivt

Idag var jag på uppfödarträff via Cavaliersällskapet. Det var trevligt och vi diskuterade valpningar, parningar, sjukdomar m.m. Det var högt i tak på våra samtal och ingen smutskastning i sikte trots att vi hade olika åsikter. Toppen, tycker jag!

Att det dessutom var mycket trevligt ordnat på en mysig bygdegård med mycket god mat och överraskningar gjorde dagen komplett. Det enda "felet" var att klockan gick alldeles för snabbt :)

Stort tack till er som anordnade dagen; det gjorde ni bra!

Voffo gör ho på detta vise?

Mina senaste blogginlägg har väckt mycket huvudbry hos en del. Andra undrar om det har hänt mig något otrevligt och att jag därför skriver om att vi alla bör uppföra oss bättre. Vissa tycks tro att mina inlägg är riktade till dem.

Så här är det: Att det råder en hätsk och dålig stämning mellan cavalieruppfödare är varken något nytt eller något jag har hittat på. Det var en vedertagen sanning långt innan jag började föda upp cavalierer, vilket var 2006. Av de uppfödare jag träffat verkar alla rörande överens om att det inte är någon trevlig stämning, att det är grupperingar, skitprat m.m. Ingen verkar tycka att det är ok. Många har blivit sårade. De flesta försöker dra sig undan därför att de är rädda för att råka ut för skitsnack.

Man verkar "gilla läget" därför att man inte tror att det är något man kan påverka.

Jag har funderat länge på detta eftersom jag är intresserad av socialpsykologi - alltså samspelet mellan människor. Som jag skrev i mitt första blogginlägg om ämnet "Mobbning & åtgärder" så har jag aldrig stött på en grupp människor som har större problem med skitsnack och trakasserier än vår cavaliervärld. Jag har tyckt att det varit underligt eftersom vi alla har samma intresse: vår underbara ras cavalieren.

Jag har alltså funderat länge på detta och tyckt att det är synd att ingen försöker göra något. Många jag har pratat med tycker precis detsamma. Att jag själv skulle försöka göra något fanns inte på min världskarta förrän det mognat fram vad, och det har tagit sin tid. Det jag provar att göra är att få oss alla uppmärksamma på våra egna gärningar: Vad vi säger, skriver och gör. Detta för att man aldrig kan ändra någon annan.

Varför lägger jag mig i och stör på detta sätt????
     Tja, förhoppningen om en förändring till det bättre förstås. Jag gillar handling istället för bara prat, och som en av uppfödarna vill jag hjälpa. Jag försöker inte vara bättre än någon annan eller så, men jag tycker att det är bättre att prova något istället för att bara beklaga mig om att det är synd och skam att så trevliga folk inte kan visa varandra respekt. Min förhoppning är att fler kommer att våga, och göra det som de tycker är bra! Tillsammans kan det gå, åtminstone ett litet steg i rätt riktning.

Jag skriver absolut inte dessa inlägg till någon/några speciella individer. Det finns ingen sådan mening alls med mina blogginlägg. Det kan verka som att det jag skriver kan passa in lite på oss alla, och det är för att jag skriver i allmänna ordalag, till oss alla lika. Om det är svårt att förstå: Läs igen. Det finns inga bakomliggande budskap till den eller den. Däremot tar man åt sig olika saker beroende på vad man har i sitt eget bagage, så är det för alla. Tycker man att jag går tufft fram kan det bero på att man får mycket att fundera på om sig själv.

Ska man behöva ändra sig nu då? Ska man behöva hålla tyst och inte våga säga det man vill? Får man inte prata hund längre?

Man behöver inte ändra sig själv alls, men ändra lite på vad och hur du säger saker.
     Man ska säga det man vill, men fundera lite extra på om du verkligen vill säga allt. Välj att inte säga det som kan skada din medmänniska. Stanna upp, fundera, och gör sedan ett medvetet val. Kommer du på efteråt att det blivit fel kan du göra ditt bästa för att rätta till det. Frågar någon om något känsligt: Svara på bästa sätt du kan men försök att inte skada din nästa.
     Prata hund? Jo, det är ju just det som är själva poängen! Om man inte behöver vara så bekymrad över om man kan våga ge förtroenden utan att det kommer tillbaka i någon konstig form kan man diskutera det vi behöver diskutera för vårt avelsarbete. Om vi gemensamt bestämmer oss för att inte sprida skitsnack om hundar, linjer, parningar osv kan vi förhoppningsvis våga diskutera mer öppet och konkret tillsammans om hur vi tänker. Tillsammans kan vi då göra mycket mer positivt för rasen genom att vi vågar vara mer öppna om de skilda kunskaper vi har samt kan diskutera fler kombinationer på parningar om inte olika avelshanar ratas pga ägare/kennelnamn eller så.

'We can never obtain peace in the outer world until we can obtain peace within ourselves' - The Dalai Lama

Gör mot din medmänniska vad du vill att hon ska göra mot dig, helt enkelt!

En go höstbild jag hittade i kameran. Tror att yngste sonen fotat :=)

Får man vara och tycka olika?

Vi är alla olika, precis som det ska vara; till utseende och personlighet. Vi har olika kön, sexuell läggning, religion, hudfärg, språk, politiska åsikter - ja raddan kan göras lååååång.  Allt är fullkomligt naturligt och gör skapelsen komplett.

Det är mer komplicerat angående att få tycka vad man vill. Antikens greker myntade begreppet demokrati, men det gällde bara vuxna fria män, alltså inga kvinnor, slavar eller utlänningar. Redan här ser vi problematiken! Idag har vi demokrati i många länder, men långtifrån i alla. Man riskerar t.o.m. livet för en åsikt eller annat i vissa länder.

”Jag håller inte med om dina idéer, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.
Så här sa fransosen Voltaire (1694-1778) redan på 1700-talet, och det visar att frågan om att få tycka vad man vill aldrig varit enkel.

Meeen, säger ni nu: Så är det inte idag. Nej, vi som bor i Sverige idag har turen att leva i en demokrati där vi med lag & rätt faktiskt får tycka vad vi vill - det är fantastiskt faktiskt!

Meeen, säger jag nu: Bör vi alltid säga vad vi tycker? Är det så viktigt för oss att basunera ut alla våra åsikter även om de sårar eller rentav skadar någon annan människa? Voltaire kämpade för rätten att uttrycka sina åsikter, men det handlar om att man inte kan bli rättsligt dömd för det. Hur han tyckte angående om man bör säga allt, förtäljde inte den historien :=)

Etik, moral, medmänsklighet, acceptans om olikheter m.fl. vill jag hellre lyfta fram än den rättsliga rättigheten.

Vi får alltså tycka att den och den uppfödaren är korkad och har fula hundar om vi vill, men snälla, snälla uppfödarkollegor: Tänk det om du känner att du måste, men säg det inte högt så att det sprids! Det sårar om det når den omtalades öron och var finns vinningen med det? Är det så viktigt att sprida din åsikt om din medmänniska? Måste du ha rätt? Mår du bättre om din "rätta" åsikt kommer ut och även når din kollegas öron?

Mitt budskap idag blir alltså: Fundera på vad din egentliga orsak är att sprida dina åsikter. Vilken vinning finns för dig, för berörd part, för sakfrågan?


Fundera på det här: Om du känner att ditt budskap faktiskt är viktigt; skulle du kunna framföra det till vederbörande på något annat sätt? Kanske t.o.m. på något vänligt sätt?


Faktum är att mycket pekar på att större förändringar/förbättringar sker om saker diskuteras konkret, seriöst och vänligt! Vinningen för alla parter blir större!

Varför är detta viktigt att diskutera då?
Min personliga åsikt är att alla alltid vinner på vänlighet och trevligt bemötande även om man tycker helt olika om saker! Jag VILL att människor ska vara olika, och ha rätt till det, och jag VILL att man ska kunna föra fram skilda åsikter, MEN utan att det skadar andra!

För att tydliggöra kopierar jag här mitt inledande stycke:
Vi är alla olika, precis som det ska vara; till utseende och personlighet. Vi har olika kön, sexuell läggning, religion, hudfärg, språk, politiska åsikter - ja raddan kan göras lååååång.  Allt är fullkomligt naturligt och gör skapelsen komplett.
   
Detta är min åsikt och jag får tycka så. Tyvärr finns det många som inte håller med mig alls. Jag exemplifierar: kvinnoförtryck, olika lön pga kön, homosexuella får inte gifta sig i kyrkan, dödskjutningarna på Utöya, Hitlers judeutrotning, mobbning pga "fel utseende/kläder, o.s.v.
MED ANDRA ORD: Man får ha olika åsikter men man måste inte uttrycka sig på sådant sätt att det riskerar att skada andra, bara för att man tycker en viss sak! Du får tycka att regeringen för fel politik, men skjut inte ungdomar från det partiet! Du får tycka att din uppfödarkollega parar för många tikar, men du måste inte sprida ut att du tycker så om det kan upplevas negativt av, eller få negativa följder för, kollegan.


Må väl och sprid hellre vänliga ord än vassa! Gör ditt medvetna val!

 

Olika, men vänner!

Känsligt......

Mitt förra blogginlägg om mobbning och åtgärder var helt klart ett känsligt ämne. Det gick i korthet ut på att alla måste börja med att tänka över vad de själva säger och skriver för att förbättra stämningen mellan oss cavalieruppfödare.

När man känner sig träffad kan man bli rädd för att ens inre sanna jag känner att det ligger något i det man hör/läser. Det känns obehagligt inombords. Ett vanligt försvar mot denna typ av rädsla är att bli arg. För att rädda bilden av sig själv, det egna jaget, använder man omedvetet olika typer av försvarsmekanismer. Alla gör det, och som sagt är det ofta omedvetet.

En sådan typ av försvarsmekanism är projicering som, enkelt förklarat, betyder att man för över sina förbjudna/dåliga tankar på andra. Syftet är att kasta bort skulden från oss själva genom att beskylla någon annan för samma sak, exempelvis: Kalle säger att Nisse ljuger, men i själva verket är det Kalle som ljuger. Kalle har nu lyft bort det jobbiga erkännandet för sig själv att han ljugit och tror på att det faktiskt var Nisse som ljög. Kalles inre jag känner sig mer tillfreds.

Detta är vanligt i grupper som inte fungerar väl. "Det var inte jag som spred det ryktet, utan han/hon."

Så länge vi fortsätter att projicera saker på andra och inte erkänna för oss själva att vi gjort något fel är det svårt att förändra något. Vi kan bara förändra oss själva, aldrig andra.

Vi kan bara hoppas att andra i gruppen börjar acceptera oliktänkande och inte smutskasta andras val trots att man själv inte håller med.

Gällande hundvärlden finns konkurrens om placeringar i utställningsringen, om avelshanar, om acceptans i grupper osv. Detta gör att många gärna trampar på andra på olika sätt genom smutskastning, felaktig ryktesspridning m.m. för att själva komma högre upp på stegen. Vissa törstar efter berömmelse och dyrkan och är livrädda för att pedistalen de själva satt sig på ska ska börja falera.

Genom att lyfta fram svårigheterna som finns mellan oss uppfödare i ljuset, kommer jag att bli mer och mer avskydd. Särskilt då av de som känner sig mest träffade. De flesta kommer att tycka att jag är väldigt obekväm. Varför lyfta fram detta jobbiga när det lättaste är att gömma och glömma? Mitt svar på detta är att jag helt enkelt avskyr oacceptans, mobbning, smutskastning osv. Moral och etik helt enkelt. Någon måste som sagt våga och jag vågar även om jag vet att jag kommer att bli ståendes i kylan, troligtvis ensam.

Då jag är lärare i historia kommer nästan alltid frågan upp om varför ingen stoppade Hitler, när vi läser om Andra världskriget. Eleverna tycker att det är självklart att de själva skulle vågat om de levt då. Det är självklart att våga saker om man står en bit ifrån, men är man mitt uppe i något följer de flesta massan. Det är enklast och man kan lätt gömma sig mitt bland alla andra. "Ingen kan tycka att mina åsikter är fel eftersom jag håller med den grupp jag vill tillhöra." Så gör de flesta eftersom det är enklast. Jag menar förstås inte att folket i cavaliervärlden är jämförbara med Hitler på något sätt :) utan drar den parallellen därför att vi alla har någorlunda samma uppfattning om att vad Hitler gjorde var gruvligt fel. Det jag menar är att det är lätt att se andras fel, men sällan sina egna.

Än en gång: Tänk på vad ni själva säger och gör så kommer vi alla att få det så mycket trevligare tillsammans!

Mobbning & åtgärder

Om ens barn mobbas anser nog de flesta att barnet behöver hjälp för att klara upp situationen. Vuxenmobbning är ett tabubelagt ämne, och få vågar hjälpa eller ens låtsas om att det existerar.

Föreningen mot mobbning, Friends, skriver på sin hemsida: Mobbning är ett problem som rör alla. Det finns i hela samhället och alla har någon gång varit inblandade även om man inte själv varit utsatt eller drivande.
För att få bukt med problemen krävs att vi alla engagerar oss, slutar blunda och istället tar mod till oss att skapa förändring. 

Jag har arbetat på några olika arbetsplatser, i skilda miljöer och dessutom varit engagerad i travvärlden så jag har träffat många sorters människor och grupperingar. Ingenstans har jag mött sådan intolerans, avund, missunsamhet, misstänksamhet, skitpratande, utfrysning och faktiskt ren och skär mobbning, som inom cavaliervärlden, uppfödare emellan. Inte särskilt mot mig utan som en ständigt varande del av "vår" lilla uppfödarvärld. Det cirklar runt: Från, och mot, olika personer. Jag har länge förundrats över detta och försökt se förklarningar eller samband. Det har sagts mig att det är bäst att stänga öron och ögon och låtsas som att det inte existerar; att det då förhoppningsvis försvinner. Det har det bevisligen inte gjort på många år utan snarare eskalerat. Det lustiga är att det bara är "alla andra" och "aaaaldrig jag" som pratar elakheter.

Mobbning försvinner inte av sig självt, och jag anser att det är fegt att inte våga göra något åt saken. Någon måste våga! Jag vill arbeta för trevlig stämning och trevligt bemötande, och mot mobbning, trakasserier och kränkningar! Det är en hobby vi håller på med och det ska vara kul!


Vi måste alla börja med oss själva!
Ju fler som blir medvetna om hur de själva beter sig mot varandra desto bättre förutsättningar skapas för en trevlig hobby. Det handlar om hur du pratar och beter dig; live, i telefon, på fb och på bloggar.

Här får du tips från Friends som du kan använda dig av! Tipsen är egentligen för arbetsplatser men jag har ändrat lite så att det passar bättre.

• Säg hej till dina uppfödarkollegor när ni syns på utställningar! Det kan verka bagatellartat men det handlar om att bli sedd.
• Ta tid till fika när det finns möjlighet – det är vetenskapligt bevisat att det är bra för stämningen när man tar sociala pauser.
• Sätt dig bredvid olika kollegor så lär du känna flera. Tänk särskilt på dem som verkar vara utanför gruppen.
• Fundera över hur du pratar. Vilka fördomar, normer och stereotypa förställningar förmedlar du? Det kan hända att du utesluter kollegor ur gruppen utan att du ens tänker på det.
• Häng inte på skitsnack eller förnedrande skämt som gör sig löjliga på andras bekostnad. Byt samtalsämne, gå därifrån, säg att du inte håller med, att du inte känner personen eller att du inte vet hur den har det. Om det inte känns bekvämt behöver du åtminstone inte delta i snacket själv.
• Om du tycker att någon har gjort något bra  – säg det! Vi behöver alla få höra att vi är duktiga!
• Uppmärksamma varandra på ett positivt sätt.
• Du kan själv stötta den som är kränkt eller utanför gruppen genom att visa att du ser och bryr dig. Häng inte på kränkningarna, ge ett leende, sätt dig bredvid eller ring upp, fråga vad personen har för planer just nu och lyssna om hon/han behöver prata. Det är de små sakerna som räknas. Det behövs oftast ganska lite för att någon ska känna sig bättre.
• Säg ifrån! Om du vill kan du även markera för de som kränker att du inte tycker att det är ok. När och hur man säger ifrån beror på person och situation. Det kan vara bra att ha i åtanke att personer som kränker kan vara osäkra och må dåligt själva av olika anledningar. De behöver precis som alla andra bli sedda och hörda. Därför kan det löna sig att vara schysst även mot de som kränker genom att exempelvis le mot eller prata med! Visa att det är beteendet det är fel på - inte personen! 
  Bra tips att börja med tycker jag!
  Får man inte ha olika åsikter, tycke och smak då gällande utseende, linjer, parningar osv? Naturligtvis får man det! Det är dock skillnad på att diskutera olika åsikter och att kränka och förtala. 
  Detta är svårt, särskilt då vi alla har olika erfarenheter och kunskaper om stamtavlor exempelvis gällande hjärta och SM. Jag är dock övertygad om att det går att prata konstruktivt och informativt för att förbättra rasen istället för att slänga skit och sprida rykten. Se till rasens bästa istället för att utestänga och kränka människorna! Vem som äger eller har fött upp ska inte behöva spela roll.
  Hälsningar från en som slutat blunda och vill skapa en förbättrad sammanhållning och stämning mellan uppfödare!