Min första hund var en gul labradorkille, Thimmy - en helt underbar vän. Då han var 1 år skaffade jag min förste cavalier Oliver, året var -91. Båda dessa raser har en mjuk mentalitet och fungerar perfekt tillsammans. Då Thimmy blev gammal köpte jag min förste collie, Lasse. Även collien har en mjuk behaglig mentalitet och trots storleksskillnaden mellan cavalierer och de andra två raserna, har jag alltid haft hundar som trivts utmärkt väl med varandra och det har aldrig funnits några konflikter i min flock.
För knappt ett år sedan kom foxterriern Raija in i flocken då min gubbe vill jaga med grythund. Jättekul tycker jag att gubben mer och mer delar mitt hundintresse, och grytjakt är bra då hela familjen kan följa med på det om man vill, till skillnad mot ex rådjursjakt som inte lämpar sig för någon som inte kan vara knäpptyst eller stå väldigt stilla länge - inte direkt något för mina barn iaf :)
En foxterrier däremot är inte på något sätt lik en cavalier, labbe eller collie i psyket, utan stenhård och beräknande. Snäll och lydig mot oss är hon verkligen även om vi har fått lägga ner mer arbete på hennes fostran, men det stora problemet är att hon nu i "vuxen" ålder blivit extremt dominant gentemot de andra tikarna. Vi har nyligen upptäckt att Raija är en enorm ögontjänare. Då hon inte trodde jag såg tryckte hon ner min lilla Ina som löper, satte sig på henne och skulle precis till att hugga Ina "därnere" om jag inte rytit till. Resultatet blir att Raija absolut inte får vara tillsammans med våra tikar längre. Hon är jättetrevlig mot hanarna däremot och cavalieren Olle älskar henne!
Problemet är min snällaste och mest älskvärda lilla Kajsa, som när jag upptäckt och reflekterat på Raijas ögontjäneri, troligt reagerat mkt negativt på Raijas dominans. Kajsa löpte runt jul och efter det har hon inte varit sig lik, utan blivit låg liksom. Jag har trott att hon varit skendräktig eller saknat sina enormt älskade långpromenader under vintern. Nu lägger jag samman 1 + 1 och bilden blir tydlig att Kajsa inte mått bra av Raijas närhet. Min älskade Kajsa har samtidigt rasat i vikt trots att hon ätit normalt, vilket enligt veterinären troligtvis berodde på mask. Jag har ett enormt dåligt samvete för att jag inte upptäckt detta tidigare, och det enda försvaret jag har är att hon ätit som vanligt och att jag varit hemmablind. Ett dåligt försvar men precis innan jag upptäckte detta låg mina barn i kräksjuka och jag satt med sluttentor. Nämnas ska att jag var hos veterinären som inte tyckte att det var någon större fara med henne och att hon kommer att hämta sig snart. Visserligen missade han hennes öroniflammation som jag bad honom kolla men som tur är upptäckte vet. nr 2 det tre dagar senare. Allt på en gång för min lilla tjej och detta känns så väldigt trist. Min vackra lilla flicka.
Just nu är Kajsa hos sin uppfödare Eva-Lotta på Cia-Balders kennel och där finns inte en terrier i sikte :)) Jag var där häromdagen och hälsade på min lilla goa Kajsa, som blev överlycklig och höll på att pussa ihjäl mig, men jag kände att hon var så avslappnad och glad! Hemma har hon den senaste tiden mest velat sitta i mitt knä, men nu lekte hon och for runt, precis som hon alltid gjort tidigare här. Det var så skönt att se!
Nu måste jag fundera väldigt på hur jag ska lösa detta på bästa sätt för som hundägare måste man tänka på hundens bästa i första hand, något annat val har man inte tycker jag.
