Beröm

Varför är vi människor så dåliga på att berömma varandra? Visste ni att man behöver minst fem delar beröm för att orka ta en del kritik? Berömmer man själv någon - då får man ofta massor tillbaka, både beröm och en god känsla inombords!

Vi svenskar är ofta väldigt duktiga på att följa jantelagen, alltså: tro inte att du är något. I samma anda ska inte andra heller tro att de är något, så då passar ju inte beröm in, eller hur? Dumt, dumt, dumt!

Var nöjda när ni gjort något bra! Tala om för andra när de gjort något bra eller lyckats med något! Gläds med er själva och andra när något gått bra!

I vår hundvärld handlar mycket om att lyckas eller inte; i utställningsringen, att man fått möjligheten till att köpa en fin vovve, hos veterinären, osv. Handen på hjärtat: gläds ni med dem som lyckas? I så fall: talar ni om det för dem? Gör gärna det eftersom allt blir så mycket trevligare då! Låt framgångar hos era vänner stärka vänskapen i stället för att slå split.

Detta skriver jag inte för att något hänt mig, utan helt enkelt för att jag läst en artikel om svårigheten att ge beröm. Tyvärr stämde det alltför bra in på hundvärlden..... Jag önskar att en ökad medvetenhet hos oss själva om detta, faktiskt kan leda till förbättring. Ett steg i rätt riktning!

Ett bra tips om man behöver tala om något jobbigt är att använda hamburgertekniken: säg först något positivt (som en grund/brödet), säg sedan något mer positivt (hamburgaren) därefter tar man det jobbiga (det feta äckliga kletet i hamburgaren) och avsluta med positivt (salladen) och en till positiv (brödet). Se där - minst fem beröm/positivt, och då orkar man bära det negativa. Voila!

Ni som läser detta får en läxa av mig idag: beröm någon i din närhet för något bra denne gjort, och känn sedan efter hur bra det känns i dig och se glädjen hos din vän!

Avslutar med att berömma min bror för en otroligt god nyårsefterrätt!

En varm & positiv kram till er alla!