Att veta, inte tro

kräver kunskap. För att kunna avla fram allt friskare cavalierer måste vi ha kunskap om hur egenskaper/sjukdomar nedärvs. De flesta av oss har mött grunderna i genetik i skolan, men det är alltid bra att börja helt från början ändå när man ska förkovra sig djupare.

Del 1: Här kommer en enkel text + bilder för att förklara hur anlag nedärvs. Texten handlar om hur vi människor nedärver ögonfärg, alltså det klassiska exemplet inom genetiken:

Dominanta eller recessiva (vikande) anlag
Hos oss människor förekommer flera olika ögonfärger i många nyanser. Ögonfärgen är beroende av de anlag vi ärvt från våra föräldrar. Våra arvsanlag finns i kromosomerna och i varje kromosompar kommer den ena kromosomen från pappan och den andra från mamman. Båda dessa kromosomer innehåller anlag för ögonfärg, så du får alltså en ögonfärg från din mamma och en från din pappa. Den ögonfärg som därefter syns, alltså din ögonfärg bestäms av vilken kombination av anlag du fått. Om du får anlag för blå ögonfärg från både din mamma och din pappa får du blå ögon. Om du får anlag för brun ögonfärg både från din mamma och din pappa får du bruna ögon.
Om du däremot får ett anlag för blå ögonfärg och ett anlag för brun ögonfärg är resultatet inte lika självklart. Trots att båda anlagen finns blir du brunögd. Man säger att anlaget för brun färg dominerar över det blå, som viker undan. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att du i alla fall bär med dig anlaget för blå ögonfärg.

När man ska beskriva arvsanlag använder man bokstäver. I det här fallet med ögonfärg använder man ex "B" (anlag för brun ögonfärg - dominant - stor bokstav) och b (anlag for blå färg - vikande - liten bokstav). För att beskriva vad som händer med arvsanlagen använder man sig av något som kallas korsningsschema.
Barnet får ett anlag från vardera förälder. Detta gör att barnet har två anlag för samma egenskap. Vissa av dessa egenskaper är dominanta och andra är vikande (recessiva).

                                                          
Fortsättning följer...........

Min idealvärld

Visst måste man få ha drömmar!
I min drömcavaliervärld visar vi uppfödare en enad positiv bild utåt för att visa hur fantastisk vår ras faktiskt är! Vi visar hur oerhört vänliga cavalierer är i alla lägen! Säg någon annan ras där man kan placera samman ett gäng främmande vuxna hanar på ett litet utrymme utan att något händer? Säg någon cavalier som ser skrämmande ut? Säg den människa som inte smälter för en cavalierblick?

Enkel psykologi är att ju mer man pratar om en sak, desto större utrymme får det i människors medvetande.  De senaste åren har det fokuserats mycket på cavalierens sjukdomar. Sådant kan göras i en positiv eller i en negativ anda. I några länder (bl.a. Holland, Danmark, Finland) har man fokuserat på att lyfta fram saken enbart på ett negativt sätt vilket resulterat i att det tagit oanade proportioner. Man har tillskrivit rasen cavalier många sjukdomar som endast ett fåtal individer faktiskt har. Om man jämför det med oss människor skulle man kunna säga att vi borde utrotas då rasen kan få: Aids, cancer, hjärt- & kärlsjukdomar, allergier, mage/tarmsjukdomar, olika blodsjukdomar, ledsjukdomar, ögonproblem, tandlossning - ja, ni förstår. Människorasen har benägenhet för alla dessa + många fler.
      Frågar vi veterinärkåren får vi svaret att cavalieren faktiskt oftare kommer för hälsokontroller än för behandlingar. Kan det faktiskt vara så att pratet om cavalierens problem eskalerat så till den grad att det blivit som en spiral som suger åt sig mycket mer än vad som är relevant i sammanhanget?
     Jag vill inte på något sätt dölja att det finns hälsoproblem hos rasen, men skilj på rassjukdomar och sjukdomar som drabbar hunden som individ!

Frågan är: Vill vi hjälpa eller stjälpa rasen Cavalier King Charles Spaniel?

Jag anser att vi uppfödare kan klara av att avla bort de problem cavalieren har - men då måste vi stå enade och göra det från en positiv synvinkel. Inte sprida elaka rykten om den och den linjen därför att man själv har en annan. Vi måste hjälpas åt att förstå vilka kombinationer som givit SM eller tidiga hjärtfel. INTE såga enskilda individer. INTE såga uppfödare. INGEN uppfödare vill föda upp hundar med benägenhet för sjukdomar, men däremot MÅSTE vi hjälpa varandra med kunskap.

Kunskap, inte tro och ryktesspridning är nyckeln till cavalierens framtid! De forskare i England som aktivt arbetar med att hitta det genetiska svaret till hur SM nedärvs menar att vi idag har flera bra verktyg som hjälper oss i kampen mot SM och att det är möjligt att avla bort sjukdomen. Kunskap om stamtavlor är grunden enligt dem, och dessutom har vi en god hjälp i att scanna.

Läs artikeln om detta här:

http://www.dogworld.co.uk/News/39-SM-health

I min drömvärld blir Sverige ett föregångsland för cavalierens positiva framtid! Cavalieren är den OPTIMALA SÄLLSKAPSHUNDEN och naturligtvis går det, med aktiv och medveten avel, att få allt färre fall av tidiga biljud och SM.

Eller hur, uppfödarkollegor? Visst ska vi i Sverige visa både blivande valpköpare, SKK samt andra länder att vi vill och att det är möjligt!

Sötnosen Princess, Milljas Can't Stop Love