Så mycket att vara glad över!

Sitter just nu vid köksbordet och dricker kaffe. På mina utsträckta ben ligger "gammelmoran" Doris och myser. Förmodligen vill hon helst ha en pepparkaka också, men midjemåttet säger något annat :) Motion - inte kakor gäller för min pigga underbara flicka! Hon fyller 8 år i maj, har färskt hjärtintyg ua, och ska få följa med ut i ringarna som veteran efter sin födelsedag. Spännande och jättekul!

Oooops - nu snodde hon min halvätna pepparkaka.......... 

I somras hittade Doris ett favoritställe hos Pia på Drömgruvan - en underbar geggig damm!

 Jag är också så glad för att lille älskade Nelson som jag tyvärr måste sälja då han inte kan gå i avel, ska få flytta till sin gamle lekkompis Kiwi, numera Svante, med familj i Borås. Det hade inte kunnat bli bättre för Nelson och jag är såååå glad och tacksam över detta. Han kommer att få det alldeles perfekt hos Svantes familj!

Svante & Nelson

 

Det känns också så bra med mina hundar! De är underbara, snälla o goa och allt är harmoniskt i flocken! Mina två nykomlingar, syskonen Romeo & Sophie, är så himla mysiga och goa! Stamtavlemässigt är jag också så otroligt nöjd med dem! Jag ser framtiden an med glädje! Tror absolut att vi tillsammans kan få allt friskare cavalierer genom samarbete och om vi tänker att vi tar valpkullar för att det är bra för rasen hälsomässigt och inte endast för att få valpar eller utställningsstjärnor, så att säga!

Jag ser även fram emot lite utställningar framöver, bl.a. Stora Stockholm, där jag aldrig varit. Spännande att komma dit, hur det än går resultatmässigt!

Rubyvalpar är förhoppningsvis på G - runt julafton faktiskt, och det ska bli så mysigt med en bebisjul hemma i lugn och ro.

Ute är vädret milt och skönt och jag är inte ens irriterad på grus och blöta hundar inne - föredrar det framför kyla för första gången. Hoppas på en mild vinter!

Barnen har höstlov denna veckan, gubben är ledig och jag är ledig tors - sön. Skönt!!!!!

Önskar alla vänner en riktigt skön och harmonisk höstvecka!

Att veta, inte tro

kräver kunskap. För att kunna avla fram allt friskare cavalierer måste vi ha kunskap om hur egenskaper/sjukdomar nedärvs. De flesta av oss har mött grunderna i genetik i skolan, men det är alltid bra att börja helt från början ändå när man ska förkovra sig djupare.

Del 1: Här kommer en enkel text + bilder för att förklara hur anlag nedärvs. Texten handlar om hur vi människor nedärver ögonfärg, alltså det klassiska exemplet inom genetiken:

Dominanta eller recessiva (vikande) anlag
Hos oss människor förekommer flera olika ögonfärger i många nyanser. Ögonfärgen är beroende av de anlag vi ärvt från våra föräldrar. Våra arvsanlag finns i kromosomerna och i varje kromosompar kommer den ena kromosomen från pappan och den andra från mamman. Båda dessa kromosomer innehåller anlag för ögonfärg, så du får alltså en ögonfärg från din mamma och en från din pappa. Den ögonfärg som därefter syns, alltså din ögonfärg bestäms av vilken kombination av anlag du fått. Om du får anlag för blå ögonfärg från både din mamma och din pappa får du blå ögon. Om du får anlag för brun ögonfärg både från din mamma och din pappa får du bruna ögon.
Om du däremot får ett anlag för blå ögonfärg och ett anlag för brun ögonfärg är resultatet inte lika självklart. Trots att båda anlagen finns blir du brunögd. Man säger att anlaget för brun färg dominerar över det blå, som viker undan. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att du i alla fall bär med dig anlaget för blå ögonfärg.

När man ska beskriva arvsanlag använder man bokstäver. I det här fallet med ögonfärg använder man ex "B" (anlag för brun ögonfärg - dominant - stor bokstav) och b (anlag for blå färg - vikande - liten bokstav). För att beskriva vad som händer med arvsanlagen använder man sig av något som kallas korsningsschema.
Barnet får ett anlag från vardera förälder. Detta gör att barnet har två anlag för samma egenskap. Vissa av dessa egenskaper är dominanta och andra är vikande (recessiva).

                                                          
Fortsättning följer...........

Min idealvärld

Visst måste man få ha drömmar!
I min drömcavaliervärld visar vi uppfödare en enad positiv bild utåt för att visa hur fantastisk vår ras faktiskt är! Vi visar hur oerhört vänliga cavalierer är i alla lägen! Säg någon annan ras där man kan placera samman ett gäng främmande vuxna hanar på ett litet utrymme utan att något händer? Säg någon cavalier som ser skrämmande ut? Säg den människa som inte smälter för en cavalierblick?

Enkel psykologi är att ju mer man pratar om en sak, desto större utrymme får det i människors medvetande.  De senaste åren har det fokuserats mycket på cavalierens sjukdomar. Sådant kan göras i en positiv eller i en negativ anda. I några länder (bl.a. Holland, Danmark, Finland) har man fokuserat på att lyfta fram saken enbart på ett negativt sätt vilket resulterat i att det tagit oanade proportioner. Man har tillskrivit rasen cavalier många sjukdomar som endast ett fåtal individer faktiskt har. Om man jämför det med oss människor skulle man kunna säga att vi borde utrotas då rasen kan få: Aids, cancer, hjärt- & kärlsjukdomar, allergier, mage/tarmsjukdomar, olika blodsjukdomar, ledsjukdomar, ögonproblem, tandlossning - ja, ni förstår. Människorasen har benägenhet för alla dessa + många fler.
      Frågar vi veterinärkåren får vi svaret att cavalieren faktiskt oftare kommer för hälsokontroller än för behandlingar. Kan det faktiskt vara så att pratet om cavalierens problem eskalerat så till den grad att det blivit som en spiral som suger åt sig mycket mer än vad som är relevant i sammanhanget?
     Jag vill inte på något sätt dölja att det finns hälsoproblem hos rasen, men skilj på rassjukdomar och sjukdomar som drabbar hunden som individ!

Frågan är: Vill vi hjälpa eller stjälpa rasen Cavalier King Charles Spaniel?

Jag anser att vi uppfödare kan klara av att avla bort de problem cavalieren har - men då måste vi stå enade och göra det från en positiv synvinkel. Inte sprida elaka rykten om den och den linjen därför att man själv har en annan. Vi måste hjälpas åt att förstå vilka kombinationer som givit SM eller tidiga hjärtfel. INTE såga enskilda individer. INTE såga uppfödare. INGEN uppfödare vill föda upp hundar med benägenhet för sjukdomar, men däremot MÅSTE vi hjälpa varandra med kunskap.

Kunskap, inte tro och ryktesspridning är nyckeln till cavalierens framtid! De forskare i England som aktivt arbetar med att hitta det genetiska svaret till hur SM nedärvs menar att vi idag har flera bra verktyg som hjälper oss i kampen mot SM och att det är möjligt att avla bort sjukdomen. Kunskap om stamtavlor är grunden enligt dem, och dessutom har vi en god hjälp i att scanna.

Läs artikeln om detta här:

http://www.dogworld.co.uk/News/39-SM-health

I min drömvärld blir Sverige ett föregångsland för cavalierens positiva framtid! Cavalieren är den OPTIMALA SÄLLSKAPSHUNDEN och naturligtvis går det, med aktiv och medveten avel, att få allt färre fall av tidiga biljud och SM.

Eller hur, uppfödarkollegor? Visst ska vi i Sverige visa både blivande valpköpare, SKK samt andra länder att vi vill och att det är möjligt!

Sötnosen Princess, Milljas Can't Stop Love

Priser & avel

En annan kennel tog häromdagen i sin blogg upp frågan om prissättning på våra valpar och avelshanar. Det är en mycket intressant och bra fråga!

Jag har också funderat en del kring detta då jag har en bakgrund inom travsporten där man tänker på ett helt annat sätt än i hundvärlden.

Det vanligaste sättet hos cavalierfolk nu för användning av avelshanar är att betala en summa vid parning och sedan samma summa för varje levande valp vid tre veckors ålder. Ett annat alternativ (mer vanligt förr tror jag) är att betala en engångssumma. Det sistnämnda alternativet verkar vanligt hos flera andra raser. Jag personligen tycker att det första alternativet känns mer rättvist då man först betalar för tjänsten parning, och sedan för det antal valpar som faktiskt fötts och lever.

Priset då? Inom travet spänner priserna mellan ca 10 000 kr - 150 000 kr (finns både lägre och högre priser). Man betalar ofta vid betäckning + när fölet är fött och lever. Den stora prisskillnaden beror på hingstens stamtavla, prestationer och popularitet. Det bestäms av hingstägaren men regleras av stoägarnas intresse. En hingst får maximalt betäcka 150 ston/år (semin). Får inte hingsten tillräckligt med bokningar till begärt pris brukar det sänkas nästkommande säsong.

En skillnad mellan häst och hund är att hingstarna inte får gå i avel utan att först ha blivit värderade av en avelsvärderingsnämnd. Detta för att man vill att hingstarna ska TILLFÖRA något positivt för travsporten - det är viktigt. Alltså inte endast producera fler föl. Man bedömer stamtavla, prestationer, exteriör samt röntgar benen. Efter något år bedöms de om och då beror det på avkommorna om hingsten får fortsätta.

För cavalierer gäller kontroll av öga, hjärta och knän. Priset verkar inte bero på meriter, stamtavla m.m. vilket, för mig, känns mycket underligt. Priset är faktiskt ganska lika för de flesta hanar idag. Men ska en omeriterad hane kosta lika mycket som en som har bra meriter?

Hur bedömer vi sedan stamtavlorna gällande friskhet (hjärta + SM) utan att det blir skitprat och felaktig ryktesspridning? Just det senaste känns mycket svårt, men meriter är ju lätt att se så någon prisskillnad kanske borde förekomma trots allt?

Ett direkt fel tycker jag att det är då cavalierhanar får para obegränsat antal tikar. Matadoravel kan bli katastrofal gällande hälsan! Idag är det även helt upp till hanhundsägaren att utvärdera om hanen ska fortsätta att producera valpar. Jag tycker att det vore bra om hanar endast fick lämna ett visst antal valpar/kullar per år innan de fyllt 6 år för att undvika att hanen sprider alltför tidiga biljud eller tidigt utvecklad SM. Efter 6 års ålder kan hanen få para fritt antal tikar. Detta är min åsikt och så jag kommer att göra med de hanar jag äger.

Priset på valpar är ju också i princip samma för en intressant kull av bra (hälsa + utställning) härstamning som för en kull där kanske det enda positiva är att de är renrasiga. Detta tycker jag är ännu mer ologiskt, men samtidigt skulle jag hellre köpa en valp från helt omeriterade föräldrar än från toppmeriterade om stamtavlan säger att den första kullen har större chans att bli friskare.......

Hmm, detta inlägg kanske gav fler frågor än svar, men en intressant frågeställning är det likaväl!

Dante lyser som guld i höstsolen.

Positivt

Idag var jag på uppfödarträff via Cavaliersällskapet. Det var trevligt och vi diskuterade valpningar, parningar, sjukdomar m.m. Det var högt i tak på våra samtal och ingen smutskastning i sikte trots att vi hade olika åsikter. Toppen, tycker jag!

Att det dessutom var mycket trevligt ordnat på en mysig bygdegård med mycket god mat och överraskningar gjorde dagen komplett. Det enda "felet" var att klockan gick alldeles för snabbt :)

Stort tack till er som anordnade dagen; det gjorde ni bra!

Voffo gör ho på detta vise?

Mina senaste blogginlägg har väckt mycket huvudbry hos en del. Andra undrar om det har hänt mig något otrevligt och att jag därför skriver om att vi alla bör uppföra oss bättre. Vissa tycks tro att mina inlägg är riktade till dem.

Så här är det: Att det råder en hätsk och dålig stämning mellan cavalieruppfödare är varken något nytt eller något jag har hittat på. Det var en vedertagen sanning långt innan jag började föda upp cavalierer, vilket var 2006. Av de uppfödare jag träffat verkar alla rörande överens om att det inte är någon trevlig stämning, att det är grupperingar, skitprat m.m. Ingen verkar tycka att det är ok. Många har blivit sårade. De flesta försöker dra sig undan därför att de är rädda för att råka ut för skitsnack.

Man verkar "gilla läget" därför att man inte tror att det är något man kan påverka.

Jag har funderat länge på detta eftersom jag är intresserad av socialpsykologi - alltså samspelet mellan människor. Som jag skrev i mitt första blogginlägg om ämnet "Mobbning & åtgärder" så har jag aldrig stött på en grupp människor som har större problem med skitsnack och trakasserier än vår cavaliervärld. Jag har tyckt att det varit underligt eftersom vi alla har samma intresse: vår underbara ras cavalieren.

Jag har alltså funderat länge på detta och tyckt att det är synd att ingen försöker göra något. Många jag har pratat med tycker precis detsamma. Att jag själv skulle försöka göra något fanns inte på min världskarta förrän det mognat fram vad, och det har tagit sin tid. Det jag provar att göra är att få oss alla uppmärksamma på våra egna gärningar: Vad vi säger, skriver och gör. Detta för att man aldrig kan ändra någon annan.

Varför lägger jag mig i och stör på detta sätt????
     Tja, förhoppningen om en förändring till det bättre förstås. Jag gillar handling istället för bara prat, och som en av uppfödarna vill jag hjälpa. Jag försöker inte vara bättre än någon annan eller så, men jag tycker att det är bättre att prova något istället för att bara beklaga mig om att det är synd och skam att så trevliga folk inte kan visa varandra respekt. Min förhoppning är att fler kommer att våga, och göra det som de tycker är bra! Tillsammans kan det gå, åtminstone ett litet steg i rätt riktning.

Jag skriver absolut inte dessa inlägg till någon/några speciella individer. Det finns ingen sådan mening alls med mina blogginlägg. Det kan verka som att det jag skriver kan passa in lite på oss alla, och det är för att jag skriver i allmänna ordalag, till oss alla lika. Om det är svårt att förstå: Läs igen. Det finns inga bakomliggande budskap till den eller den. Däremot tar man åt sig olika saker beroende på vad man har i sitt eget bagage, så är det för alla. Tycker man att jag går tufft fram kan det bero på att man får mycket att fundera på om sig själv.

Ska man behöva ändra sig nu då? Ska man behöva hålla tyst och inte våga säga det man vill? Får man inte prata hund längre?

Man behöver inte ändra sig själv alls, men ändra lite på vad och hur du säger saker.
     Man ska säga det man vill, men fundera lite extra på om du verkligen vill säga allt. Välj att inte säga det som kan skada din medmänniska. Stanna upp, fundera, och gör sedan ett medvetet val. Kommer du på efteråt att det blivit fel kan du göra ditt bästa för att rätta till det. Frågar någon om något känsligt: Svara på bästa sätt du kan men försök att inte skada din nästa.
     Prata hund? Jo, det är ju just det som är själva poängen! Om man inte behöver vara så bekymrad över om man kan våga ge förtroenden utan att det kommer tillbaka i någon konstig form kan man diskutera det vi behöver diskutera för vårt avelsarbete. Om vi gemensamt bestämmer oss för att inte sprida skitsnack om hundar, linjer, parningar osv kan vi förhoppningsvis våga diskutera mer öppet och konkret tillsammans om hur vi tänker. Tillsammans kan vi då göra mycket mer positivt för rasen genom att vi vågar vara mer öppna om de skilda kunskaper vi har samt kan diskutera fler kombinationer på parningar om inte olika avelshanar ratas pga ägare/kennelnamn eller så.

'We can never obtain peace in the outer world until we can obtain peace within ourselves' - The Dalai Lama

Gör mot din medmänniska vad du vill att hon ska göra mot dig, helt enkelt!

En go höstbild jag hittade i kameran. Tror att yngste sonen fotat :=)

Får man vara och tycka olika?

Vi är alla olika, precis som det ska vara; till utseende och personlighet. Vi har olika kön, sexuell läggning, religion, hudfärg, språk, politiska åsikter - ja raddan kan göras lååååång.  Allt är fullkomligt naturligt och gör skapelsen komplett.

Det är mer komplicerat angående att få tycka vad man vill. Antikens greker myntade begreppet demokrati, men det gällde bara vuxna fria män, alltså inga kvinnor, slavar eller utlänningar. Redan här ser vi problematiken! Idag har vi demokrati i många länder, men långtifrån i alla. Man riskerar t.o.m. livet för en åsikt eller annat i vissa länder.

”Jag håller inte med om dina idéer, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.
Så här sa fransosen Voltaire (1694-1778) redan på 1700-talet, och det visar att frågan om att få tycka vad man vill aldrig varit enkel.

Meeen, säger ni nu: Så är det inte idag. Nej, vi som bor i Sverige idag har turen att leva i en demokrati där vi med lag & rätt faktiskt får tycka vad vi vill - det är fantastiskt faktiskt!

Meeen, säger jag nu: Bör vi alltid säga vad vi tycker? Är det så viktigt för oss att basunera ut alla våra åsikter även om de sårar eller rentav skadar någon annan människa? Voltaire kämpade för rätten att uttrycka sina åsikter, men det handlar om att man inte kan bli rättsligt dömd för det. Hur han tyckte angående om man bör säga allt, förtäljde inte den historien :=)

Etik, moral, medmänsklighet, acceptans om olikheter m.fl. vill jag hellre lyfta fram än den rättsliga rättigheten.

Vi får alltså tycka att den och den uppfödaren är korkad och har fula hundar om vi vill, men snälla, snälla uppfödarkollegor: Tänk det om du känner att du måste, men säg det inte högt så att det sprids! Det sårar om det når den omtalades öron och var finns vinningen med det? Är det så viktigt att sprida din åsikt om din medmänniska? Måste du ha rätt? Mår du bättre om din "rätta" åsikt kommer ut och även når din kollegas öron?

Mitt budskap idag blir alltså: Fundera på vad din egentliga orsak är att sprida dina åsikter. Vilken vinning finns för dig, för berörd part, för sakfrågan?


Fundera på det här: Om du känner att ditt budskap faktiskt är viktigt; skulle du kunna framföra det till vederbörande på något annat sätt? Kanske t.o.m. på något vänligt sätt?


Faktum är att mycket pekar på att större förändringar/förbättringar sker om saker diskuteras konkret, seriöst och vänligt! Vinningen för alla parter blir större!

Varför är detta viktigt att diskutera då?
Min personliga åsikt är att alla alltid vinner på vänlighet och trevligt bemötande även om man tycker helt olika om saker! Jag VILL att människor ska vara olika, och ha rätt till det, och jag VILL att man ska kunna föra fram skilda åsikter, MEN utan att det skadar andra!

För att tydliggöra kopierar jag här mitt inledande stycke:
Vi är alla olika, precis som det ska vara; till utseende och personlighet. Vi har olika kön, sexuell läggning, religion, hudfärg, språk, politiska åsikter - ja raddan kan göras lååååång.  Allt är fullkomligt naturligt och gör skapelsen komplett.
   
Detta är min åsikt och jag får tycka så. Tyvärr finns det många som inte håller med mig alls. Jag exemplifierar: kvinnoförtryck, olika lön pga kön, homosexuella får inte gifta sig i kyrkan, dödskjutningarna på Utöya, Hitlers judeutrotning, mobbning pga "fel utseende/kläder, o.s.v.
MED ANDRA ORD: Man får ha olika åsikter men man måste inte uttrycka sig på sådant sätt att det riskerar att skada andra, bara för att man tycker en viss sak! Du får tycka att regeringen för fel politik, men skjut inte ungdomar från det partiet! Du får tycka att din uppfödarkollega parar för många tikar, men du måste inte sprida ut att du tycker så om det kan upplevas negativt av, eller få negativa följder för, kollegan.


Må väl och sprid hellre vänliga ord än vassa! Gör ditt medvetna val!

 

Olika, men vänner!